Freja Andersson

Okej dåså, eftersom jag haft min blogg så länge nu och hunnit skriva hela e-t-t-h-u-n-d-r-a (!) inlägg, är det dags för en lite återblick kanske. Jag har tittat på genom alla mina inlägg (christ, no life) och konstaterat en utveckling. När jag började skriva den här bloggen (Januari 2007, om jag inte minns fel) var jag liten och fattade inte så mycket av livet. Då satt jag och pratade på om kollektivt ägande och hade en ganska naiv syn på livet, nu har jag utvecklats på många sätt och börjat inse att livet inte är svart och vitt, men det är inte grått heller. Jag ska aldrig skrota min blogg, det är fruktansvärt kul att gå bakåt och titta på sitt liv och faktiskt se att jag har utvecklats i mitt tanke sätt. Men nu över till något annat!

Jag har tänkt på att alltid i historian har människor skyddat sig med samma argument. Så fort de blir anklagade för att ha gjort något dåligt mot någon annan människa säger vi. "Men vi visste inte om det, de gjorde det bakom våra ryggar". Så sa det tyska folket när de såg koncentrationslägren och så sa sovjeterna när de såg gulag. Och så säger vi idag när vi ser barnarbetare på bomullsplantage. När vi säger det är det som om allt är förlåtet och som om vi är fria från allt då och inte behöver ha något dåligt samvete eller göra något åt saken. Hallå människor hur kan vi leva med det? Okej att vi inte visste något innan, men nu, herrgeud vi kommer aldrig kunna gottgöra dessa människor. Borde vi inte, likt Oidepus, skära ut våra ögon, när vi bara ser men verkligen inte inser?







Jag är så dramatisk