En lärorik helg
I alla fall. Jag är ju experten på att klaga, så istället för att säga alla trevliga saker jag var med om och alla snälla människor jag lärde känna, så ska jag säga en sak jag störde mig på. Jag kan bli så sjukt trött på hur konservativ idrotten kan vara och trög den är. Så fort någon kommer med ett litet förslag om förändring börjar alla ropa att det går emot idrottens värdegrund och att det skule förändra idrotten så mycket att allt det där som idrotten står för skulle försvinna. Man är liksom inte villig att anpassa sig efter hur det är idag utan ska leva kvar på den tiden när idrotten uppstod som folkrörelse. Suck.
Till exempel de som var där var övervägande gamla, svenska män. Inget fel att vara det, men om ALLA som sitter i allla styrelser i är så tycker jag att det är fel. För det blir så himla enkelspårigt och lite "alla-vet-hur-det-ska-vara-och-det-kan-vi-inte-ändra-på"mentalitet. Som jag för övrigt kan kräkas på. Så alla sitter där på styrelsemötet och bara tycker precis likadant. Sen kommer en kvinna, ungdom eller invandrare och ser på saken från ett annat håll och vips är någon där och skriker att detta är emot föreningsdemokratin eller liknande. Nu har det naturligtvis blivit bättre. Nästan alla har skrivit in i stadgarna och i sina visioner att ett antal av styrelseledamöterna ska vara kvinnor, unga, ha annan bakgrund än svensk och så vidare, men fortfarande. Det är dags att göra det till verklighet också.
För även fast det står där och valberedningen duktigt tar fram folk som tillhör alla kategorier, går de gamla pamparna upp och nominerar någon annan gammal som de sedan röstar igenom. Vad säger man liksom? Demokratins dilemma. Idrotten har ju gått runt detta dilemma genom att ha kvotering på kvinnor och unga. Nästa steg är förmodligen att kvotera in folk med annan bakgrund än svensk. Man kan tycka att kvotering är dåligt men det är, tyvärr, det enda sättet att ens få chansen att vara med. Förhoppningsvis kan man vidga folks vyer lite om de får komma in och visa att man faktiskt kan och är kompetent. Och jag kan bli så trött på när folk inte ser möjligheterna med förändring utan bara hinder. Då kan man ju fråga oss hur långt vi kommit med jämställdhet, jämlikhet och allt annat man kan stå och tala sig varm i talar stolen för att i nästa sekund skräckslaget skrika att minst 40 % kvinnor i styrelsen inte alls representerar medlemmarna.......
Ojsan
Snart har jag läst tre hela terminer på högskolan. Tre terminer... ett och ett halvt år. Nu börjar nedförsbacken eller vad man ska säga. Läskigt värre. Snart kommer man liksom stå där och ska in i arbetslivet. Det som jag nu producerar på en vecka ska jag producera på en dag. Men jag är ju som en kamelont, anpassar mig efter omgivningen så bra att ingen märker av mig. Tyst klättrar jag på väggarna och iaktar allt i min omgivning, med en blick lik en falks och en hörsel likt en hunds. Ojojoj. Inte illa, inte illa. Och bättre kan det ju bara bli.
Weelll... Jag ska inte tråka ut er med allt för långa utmålanden om mig själv eller mina tankar eller vad som helst som jag tänker på. Istället ska jag låta er njuta av stunden. Stunden av att jag äntligen är tillbaka efter lite tystnad på sådär en månad eller nåt. Vad gör jag inte för er(dig?) kära läsare :)
Hur vackert är det inte liksom?
Asså den som inte vandrat kring de vackra husen eller tagit en kaffe på något av de många caféerna, den har inte sett Stockholm på riktigt. Här ser vi småbarn vandra runt i Wayfarers och chinosar. Nästan alla tuggar på surdegsbröd och knappar på sin iPad. Vad mer kan begäras liksom. Ingenting. I löööv it!
Men jag ska inte tråka ut er med tjafs om en enkel stadsdel i Stockholm. Därmed lämnar jag er för denna gång och hoppas att ni alla har det bra ute i vår(sommar??)värmen :)
Vad trött man blir
Jag tycker det är ganska konstigt egentligen. Att samhällets regler plötsligt inte gäller på fotbollsplanen. Plötsligt tycker folk att det är okej att slå en annan människa. Plötsligt kan man bete sig som ett as eller jag vet inte vad, bara för att man befinner sig på fotbollsplanen. Som om andra regler skulle gälla där. Hur knäppt är inte det? Jag tror inte att många av dem som beter sig som idioter vid fotbollsmatcher gör det i andra sammanhang. De kan vara alla möjliga från vd:ar till småbarnsföräldrar. Som kan göra vad som helst från att ropa otrevliga saker till att nita en annan människa.
Dessutom är det så tråkigt att några idioter ska få representera en hela idrotten. Att folk tänker slagsmål när de tänker fotboll. Att man stänger in sig när det är derby och att hela poliskåren samlas utanför Råsunda. Jag vill inte ha en sådan utveckling och ärligt talat... vem vill det egentligen?
Därför måste vi också stå upp mot sådant fjanteri och visa att fotboll verkligen inte är samma sak som slagsmål.
Filmtajm!
I alla fall. Filmen var naturligtvis inte lika bra som boken, men trots det gillade jag den starkt. Den var rättfram på något sätt. Den oklippta, ocensurerade sanningen. Visserligen betraktade från en persons vinkel, men så är det alltid. Oavsett film och oavsett tema.
Temat för denna film var jämställdhet (varför jag valde att skriva förra stycket). Eller snarare hur det ser ut i en klass. Att man tjatar på att tjejer ska ta plats och sedan när de gör det blir alla förskräckta och vet inte vad de ska ta sig till. Det slutar ofta med att man går tillbaka till gamla ordningen eftersom "det är så det ska vara". Intressant.
Men det som jag tycker höjde filmen ett snäpp och som inte gjorde den till en klyscha var alla små inplanteringar här och var. De var talande för hela filmen och förstärkte tesen väldigt mycket. Vad jag gillade allra mest av alla dessa var följande sekvens:
Idrottslektion med en grupp andraklassare. Dagens lektion är brännboll. Först i ledet står en flicka och ska slå. "Oj, oj" säger gympaläraren, "det är nog bäst att vi går lite längre fram allesammans". Alla barnen går framåt och står nästan i knät på den stackars tjejen. Hon får på en halvhyfsad träff som flyger över alla barnen. Näst i tur är det en pojke. "Oj, oj" säger gympaläraren, "det är nog bäst att vi backar lite allesammans". Alla barnen backar lååångt bak. Pojken försöker få iväg bollen men missar alla tre chanserna.
Åhh vad jag gillade den scenen. Så klockren och talande.
Nej... nu ska jag inte spoila mer utan lämnar över resten till er. Se filmen. Den är klart värd det. Även om jämställdhet och flickors och pojkars roller i skolan kan kännas lite uttjatat...
Ännu finare besök på Södertörn
I alla fall. Allt som skrivs om Dalai Lama är alltid positivt. Buddismen har massor med anhängare världen över och sen yoga och liknande blev hippt här i väst har antalet anhängare ökat ännu mer. Samtidigt tycker jag att Dalai Lama kanske hyllas lite för mycket och ifrågasätts lite för lite.
Visst är han en stor ledare. Visst förespråkar han anti-våld och en massa andra bra saker. Men samtidigt finns det saker han är emot och som, såhär i moderna Sverige, kan kännas lite passé. Exempelvis är han en stor motståndare till homosexualitet och aborter. Han förespråkar ett feodalistiskt samhälle och anser att alla människor som far illa här i världen har "förtjänat" det. Han lever förvisso i exil och har jobbat för ett självständigt Tibet men samtidigt lever människorna i Tibet i ett stenhårt hierarkiskt samhälle där han själv är ledare. Om detta hör man inget. Det enda man hör om är alla hans goda gärningar och fina ideal.
Naturligtvis tar väl inte hans konservativa värderingar bort storheten i hans anti-våldsfilosofi men jag tycker att båda sidorna bör belysas. Han är en religiös ledare men ifrågasätts inte alls på samma sätt som påven, någon mulla, en rabbin eller brahmin. Istället ser man bara Dalai Lama som en liten gullig farbror med roliga kläder som inte gillar att slåss. Hans status har blivit något likt en popstjärnas.
Jag tycker bara att man ska veta att i grund och botten förespråkar Dalai Lama ungefär samma sak som påven, mullan, rabbinen och brahminen. Men buddismen har fått stå utanför den hårda kritik och granskning övriga religioner genomgått de senaste åren. Man belyser gärna den fina delarna som sitt förhållningssätt till livet, meditation och de åtta stegen men glömmer bort att påvisa abortmotstånd, hierarki och att det är de fattigas fel att de är fattiga.
Nu inget ont sagt om Dalai Lama och buddismen. Jag tycker att båda två är fina saker som man bör hedra. Men kanske bör man också granska de lite kritiskt emellanåt...
Sötaste grisen någonsin
Är den inte gullig? Jag tycker i alla fall att det är den sötaste grisen någonsin.
Och gissa vem som tagit bilden? Jag förstås ;)
Tysta tankar bakom en fönster
Om det finns en gud måste han skratta ironiskt och något elakt mot mig denna dag. Jag menar idag var första dagen på jag vet inte hur länge som jag verkligen var ledig. Inga lektioner, inga hemarbeten, inget att läsa, inga ärenden, inga... ja ni fattar. Lika ledig som en friställd saabmontör.
Jag såg fram emot att få sova länge. Vakna upp av att solstrålarna slickade mig i ansiktet och fyllde mig av livskraft. Ha en lång frukost med nybryggt kaffe, morgontidning och frallor. Ni vet en såndär frukost som är på alla reklamfilmer för kök med vitt, solljus och allmän lycka. Men tji fick jag. Klockan 06.30 vaknade jag och var lika pigg som en jetlaggad japan i Sverige. Men kul. I vanliga fall brukar jag gå upp klockan 07.00 och då vara så trött så jag inte vet vad jag heter. Så kan det vara tänkte jag och åt den vanliga frukosten bestående av en smörgås och ett glas mjölk. Man kan inte få allt här i livet. Och sånt där tjafs händer väl aldrig i verkligheten ändå utan endast filmvärlden förunnat. Vad är väl en bal på slottet, liksom.
Resten av tiden, fram till nu vill säga, har jag spatserat runt. Suttit på mitt bruna skrivbord och stirrat ut genom fönstret. Låtit blicken vandra över de välknda vyerna som tornar upp sig där utanför. Tystnaden är ganska total en fredagsmorgon som denna. Då och då bryts den av en kråkas hesa kraxande eller en brummande bil. Ett litet tjut får mig att fästa blicken mot en flicka och hennes mamma som kommer gående på vägen. Flickan har på sig en alldeles för stor hjälm och sitter på en liten sprillans ny cykel. Mamman står bakom och håller i en pinne som är fastsatt i cykeln. Just nu är det kaos. Cykeln och flickan ligger i en hög på marken. Flickan är fly förbannad, högröd i ansiktet och fräser ilsket åt sin mamma.
- Du måste ju hålla i ju.
- Jag gjorde det, kontrar mamman trött och drar undan en svettig hårslinga som ramlat ner i ögonen.
- Neej, det gjorde du inte alls det.
- Jo det gjorde jag.
- Nej!
- Jo, men det är klart att du tappar balansen om du sitter snett på cykeln. Du måste sitta rakt.
- Men jag gör ju det. Sen när du släpper så blir det snett.
Mamman suckar trött och kapitulerar. Lyfter upp cykeln och placerar flickan på den. Nytt försök. Ve den som ger upp. Tre sekunder senare ligger flickan på marken i en hög tillsammans med cykeln. Hon gråter av frustration. Kanske kommer hon aldrig lära sig att cykla eller så kanske hon bara skrapade knät. Det är svårt att veta varför andra är ledsna, sura, glada eller vad de nu är.
Det är inte klokt vad mycket action det kan bli en helt vanlig dag i april.
Vår i luften!
Människor börjar våga ta sig utanför husen. Öppnar upp halsdukar och jackor. Tar av mössan och skrattar av glädje. Blommar ut i solen och växer minst tre centimeter. Solen och våren visar upp en sida av svenskarna som ingen egentligen pratar om. Men visst möts man av leenden på bussen eller ett uppmuntrande ögonkast när man går förbi någon på gatan. Vi blir lite mer "sydeuropeiska". Luften fylls av sorl och skratt. Bänkarna fylls av sollapande arbetare på lunchrast. De innan så öde gatorna är med ens fulla med människor.
Jag är övertygad om att jag också skulle kunna beskriva våren i smaker och känsel. Den underbara smaken av en kopp nybryggt kaffe i vårsolen. Eller den första glassen, köpt i någon kiosk. Egentligen är det några grader för kallt för att njuta av glassen fullt ut men solen lurar de flesta värmetörstande svenskar. Att dra med fingertopparna över en stenvägg och känna hur den värmts upp av solen. Eller att känna fast, torr mark under fötterna. Känna hur gruskornen riktigt trycker mot skosulorna. Kunna gå på vägarna utan att halka.
Ja våren ter sig på många olika sätt. Och även om den än så länge inte står i full blom är det mer än tillräckligt för att få mig att fullkomligt skina av lycka.
Att misslyckas är att inte prova en gång till
En sak som upprör mig ganska mycket i dagens Sverige är den skolpolitik som kommer att föras hädanefter. Nytt fokus på skolan är ordning och reda. När jag läser om hur man vill att skolan ska se ut låter det inte mer än som en tillbakaflytt till tidigt 1900-tal.
Fokus ligger på fakta och det som står i boken. Kunskapsmätningar ska göras titt som tätt genom prov. Därigenom får man reda på hur duktigt barnet är. Ingen hänsyn tas till individen överhuvudtaget. Som att man till exempel ser över en individs mognad. Vissa som är 7 år kan mentalt vara 4 år medan någon annan 7 åring mentalt kan vara som en 10 åring. Viss skillnad där. Sedan ska dessa två bedömas på samma nivå. För att någon forskare kommit fram till att 7-åringar "normalt sett" ska kunna. Snacka om tidig utslagning. I 7-års ålder får man en stämpel som sedan följer med en hela vägen. Som inte har något med intelligens att göra utan bara med mognad. Och vad säger man sedan till det så kallade smarta barnet som upplever det som att han eller hon stannar i sin utveckling när de andra kommer i kapp? Nej ojdå. Hade inte tänkt på det. Alla barn utvecklas på sin nivå. Det finns ingen mening att försöka få dem att exempelvis läsa eller gå innan de är redo för det. När de är redo kommer det av sig självt. Individanpassa skolan istället. Bemöt varje elev precis där de befinner sig. Alla kan göra samma uppgift men beroende på hur långt man kommit i sin utveckling så alla stimuleras.
En annan sak jag också stör mig på är att man typ bestämt vilket som är bäst sätt att lära sig på. Det är också individuellt. Víssa lär sig genom att höra, andra genom att se och en tredje part genom att känna. Detta förenklat. Tänk då att majoriteten av undervisningen är en lärare som mässar framme vid katedern. Elverna lyssnar och antecknar. Sedan är det prov. Gissa vilka som kommer lyckas bäst? Men så klart här handlar det väl också om normer...
Jag blir så irriterad. Skolan ska inte vara en instans där man indoktrinerar eleverna till en viss typ av människor. Där man lär sig att det är bra att vara tyst och ta emot och fel att prata och ifrågasätta. Där rädslan för att misslyckas är större än viljan att lyckas. Är det verkligen ett sådant klimat vi vill skapa i skolan? Det vill i alla fall inte jag. Skolan ska vara ett instrument för eleven att skapa sig en egen världsbild och uppfattning. Lärarna och det som de får lära sig på lektionerna ska vara verktyg men ansvaret att faktiskt göra något av de verktygen ligger hos eleven själv. Sätter man den tilltron till eleven att han eller hon faktiskt kan samt möter henne/honom på den plats den själv befinner sig så tror jag inte vi kommer ha problem med elever som inte vill lära sig. Till det kommer också att man ska skapa en miljö där eleven trivs. Där eleven inte är rädd för att misslyckas utan får försöka tills han eller hon lyckas. Resultatet är inte det väsentliga utan prestationen, lärandet. Genom det kommer också resultat. Kanske inte när barnen är 7 år men definitivt längre fram. Det stimulerar och väcker en lärandelust, en lust att själv ta reda på saker. Personlig utveckling är minst lika viktig som kunskapsutveckling. Att se bortom alla de normer som finns är en nödvändighet. Vi måste bemöta alla som individer. Låta alla utvecklas och lära sig på sitt sätt. Annars är det direkt kunskaps- och utvecklingshämmande.
Tror i alla fall jag.
Kabooosch
Denna gång gick världen under på grund av elektrisk kollaps. Alla kärnkraftverk i hela världen kollapsade samtidigt så det inte gick att leva på jorden. Runt hela jorden blidades det sedan ett elkraftnät så man inte kunde gå någonstans. Ur jorden sköt elektriska blixtar och alla dog. Säkerligen hände en massa andra saker också men det kommer jag inte ihåg. I alla fall vaknade jag mitt i allt det, kallsvettig och jätterädd. Som tur var insåg jag efter en stund att det bara var en dröm. Men usch vad obehagligt det var.
Jag måste ha blivit inspirerad av Japan i drömmen. Allt det jag ser på tv om havererade kärnkraftverk har väl gjort så pass mycket intryck så jag blivit knäpp i huvudet antar jag. Stackars lilla mig. Jag måste väl sluta titta på nyheterna och göra något vettigt med livet istället. Typ titta på Big Brother och äta morotskaka. Tydligen ska normala människor i min ålder göra det. Tyvärr hör det inte till vanligheterna att jag gör något av dessa saker. Å andra sidan har jag väl heller aldrig varit normal. Vad nu det ordet betyder egentligen.
Lagom normala jag... När jag gör min vackraste pose everHappiness
Vad många saker det finns som gör mig glad egentligen. Tanken på att det snart är vår, att solen skiner samt att kvällarna blir ljusare och ljusare får mig fullkomligt att sprudla av lycka. En annan sak som verkligen gör mig glad är fotboll. Att se den lycka som finns på en fotbollsplan, hur stor eller liten den än må vara, är ovärderlig. Den värmer verkligen som solen en dag i juni. Happiness, happiness. I dessa evinnerliga tider måste man väl ta tillvara på de ljusglimtar som ges i en annan ganska så mörk värld.
Vad mer att säga, tycka eller raljera om? Tjaa... inte mycket. För tillfället har jag inte så mycket åsikter om saker och ting. Eller åsikter har jag väl. Frågan är bara om det är tillräckligt intressant eller om jag har tillräckligt med kött på benen för att skriva något. Dessutom är det inte något som jag just nu är så där rosenrasande förbannad över. Ni vet, så där sur så man bara måste skriva en rad eller två. Hur omotiverat det än må vara.
Jag är så trött egentligen. På att vara den där människan som tycker en massa. Som blir upprörd över minsta lilla grej. Som kan sånt som ingen annan kan. Helt enkelt trött på att vara den där nörden. I vilket sällskap jag än hamnar är det alltid jag som får epitetet tönt eller nörd. Det slår liksom aldrig fel. Men inte ens den trista grejen kan slå den glädje jag känner idag :)
Prague once again
Jag tycker att Tjeckien är ett häftigt land. Det finns så mycket historia insprängt överallt och såren från den gångna tiden är fortfarande öppna. Eller ja, de är i alla fall långt i från läkta. Bara en sån sak som att demokratin i Tjeckien är lika gammal som jag (20.5) år säger väl ganska mycket.
De soliga dagarna i Prag spenderades bland mycket annat på caféer. Av pur förvåning satte jag kaffet i halsen när jag fick höra att Tjeckien länge hade en cafékultur. För mig var det ganska otänkbart eftersom jag inte ser något annat än öl när jag tänker Tjeckien. Så kom jag på att Tjeckien varit en del av Österrike-Ungern fram till dess upplösning. Självklart är det därifrån som cafékulturen kommer.
Jag fick också höra att kaffeimporten och kaffedrickandet nästan legat helt nere under Sovjetunionens ockupation. Framför allt eftersom det bara var en massa ransoneringar och bestämt i förväg hur mycket kaffe folk ville ha under fem år. Sedan bör väl tilläggas att kaffe är ganska amerikanskt, så det kan ju också varit en orsak.
Nu kan man dock inte tro att Tjeckien en gång varit ett stängt land med grå byggnader, förbjudet med företag och allmänt grått. Nej, nu sjuder gatorna av liv med små försäljare i varje hörn och otalet turistbussar. I varje hörn finns Starbucks eller något sånt. Svårt att tänka sig att hela denna utveckling skett under endast 20 års tid...
El día de la mujer
Allt detta kan jag tycka att folk har fått om bakfoten. För mig innebär internationella kvinnodagen att se på sina rättigheter ur ett annat perspektiv. Förstå att alla de rättigheter vi har idag inte är någon självklarhet och uppskatta dem. Förstå att kvinnor i andra länder inte har det lika bra som vi. Minnas tillbaka och tänka på den kvinnokamp som fördes och fortfarande förs. Tacka de kvinnor som kämpat för lika lön, rösträtt och allt vad det nu kan tänkas handla om. Och inte minst, veta att det fortfarande inte är helt jämställt.
Fortfarande utför kvinnor en större del av det obetalda jobbet. Fortfarande tjänar inte kvinnor lika mycket som män. Fortfarande måste kvinnor i höga positioner kämpa mot en rad fördomar och mansideal. Trots att vi är ett av världens mest moderna länder. Trots att vi lever år 2011. Och värre är det i andra länder. Mycket värre..
Jag tycker det tåls att tänka på. Kvinnor har inte ens haft rösträtt i hundra år i Sverige. Inte ens denna fundamentala rätt, som en demokrati i mångt och mycket bygger på, har varit en självklarhet under en längre tid. Tänk på det innan ni börjar prata om onödigt jippo eller ojämställdhet...
Gör vad du vill, så länge det inte skadar någon annan
Förmodligen inte, men det är ju alltid lätt att vara efterklok. En sak som jag tycker är mest hemsk i dagens samhälle är att pengar alltid hamnar i första hand. När någon påpekar det tar vi också bort allt ansvar från oss själva och hänvisar istället till att det är någon annans fel. Jag tror egentligen där vi har det grundläggande problemet.
I dag i Sverige har vi mer marknadsekonomi än planekonomi. Jag tycker naturligtvis att det är bra ur många aspekter, men det sätter också ett stort ansvar på befolkningen. Marknadsekonomin bygger i grund och botten på tillgång/efterfrågan, så långt tror jag alla är med. Vill folk ha en sak tillverkar man den och det man inte vill ha tillverkar man inte. Just detta ställer krav på mig som konsumet. Liberalismen i allmänhet och marknadsekonomi i synnerhet utgår från att jag som människa är medveten om min omvärld. Den sätter en tilltro på människan att hon alltid tar "rätt" beslut, moraliska beslut.
Vad innebär då detta? Ja exempelvis att jag funderar en extra gång innan jag handlar något. Inte bara klagar på företagen och säger att det är de som erbjuder denna vara. Och eftersom de erbjuder något jag vill ha, men att tillverkningen inte gått till på ett bra sätt, ja då är det ju knappast mitt problem. Men om jag då skulle ställa motkrav på företagen, till exempel att jag inte vill ha en vara som är tillverkat på ett dåligt sätt, skulle förtagen sluta tillverka varan på det sättet.
Sedan kan jag tycka att staten borde få gå in i vissa fall och göra inskräkningar på den fria marknaden (oj vad olikt mig.. men jag ska utveckla resonemanget). Låt oss ta exempelt Blåräv. En utrotninghotad djurart som man på senare år jagar, dödar och tar den eftertraktade tofsen. Denna tofs placeras sedan på hippa mössor som folk vill ha. I detta fall tycker jag att staten borde kunna gå in och sätta stopp. Säga att det inte är okej att man jagar utrotningshotade arter för en liten svans. Men jag tycker likväl att man som konsument har ett ansvar.
Jag tror egentligen är det inte är någon som tycker att det är okej att göra på detta sätt. Jag tror att alla blir upprörda. Sådan tilltro har jag ändå på människan. Men visa då det också. Handla inte någon mössa med en blåräv på. Handla en exakt likadan men gjord i fuskpäls. Ställ det kravet på företagen.
Vill vi leva i en liberalistisk värld, som jag tycker är jättebra, måste vi också ta det ansvar som det kräver. Då tror jag att liberalismens tankar verkligen kommer fungera. Men fram till dess att vi inte tar, eller inser, vårt eget ansvar i detta ideal krävs andra åtgärder...
