Vem är du? Vem är jag?
Jag har varit dödligt (okej inte så allvarligt men tillräckligt för att ligga i sängen och i alla fall tänka att jag snart kommer sluta mina dagar) sjuk i nästan en vecka. Äntligen börjar den där nedra febern och hostan ge med sig. Skönt, skönt. För min del har det betytt en hel del funderande över diverse saker mellan hostattackerna.
Bland annat låg jag och funderade, där i allt mitt elände, på att vi människor är experter på att dela in varandra i olika kategorier. Med dessa kategorier tillkommer en del egenskaper som alla i gruppen tillskrivs. De egenskaperna har man sedan med sig och påverkar till stor grad på hur man ser på varandra. Dessa kategorier kan vara alla möjliga men de vanligaste är kön, etnicitet/nationalitet, klass, religiös åskådning, handikapp och sexuell läggning. Istället för att vi tittar på en person och ser individen, hur den är som människa osv, ser vi istället dessa kategorier och ser sedan människan utifrån våra fördomar. Skulle personen ifråga bryta mot fördomarna så blir vi förvirrade men finner strax en lösning för att kunna kuva in personen i passande mall. På senare år har trenden istället blivit att lyfta fram dessa personer som går emot gängse normer, allt för att visa på hur toleranta och förstående vi blivit. Frågan är ju dock om vi blivit det. Om vi verkligen möter personerna där de är och låter de utvecklas utifrån sin egen förmåga utan en massa tjafs om hur de borde eller inte borde vara. Låt mig påvisa min teori genom följande exempel:
Jag har, ända sedan jag var liten bebis, fått höra att jag är en så kallad stark tjej. Att jag alltid har vågat stå för den jag är och gå emot strömmen. Gjort det jag känt för och struntat i om ingen annan varit med mig. Tagit för mig i olika sammanhang, till exempel diskussionerna i skolan. Det har jag fått mycket cred för från lärare som tyckt att jag varit en förebild för många andra tjejer genom min (påstådda) styrka.
Jag vet inte jag. Lek med tanken att jag hade blivit född till kille istället men varit precis likadan som jag är nu. Hade folk då sett mig på samma sätt? Hade man då tyckt att jag var stark som människa? Hade lärarna då uppmuntrat mig att ta för mig?
Förmodligen inte. Och med det vill jag säga att man inte bemöter personer utifrån vilka de är utan utifrån vilka man tror dem vara. Vilket är oerhört synd eftersom jag tror att det hindrar många människor från att göra saker de annars skulle ha gjort.
Först när vi börjar se människor som individer, unika för just den som de är, och inte som kille/tjej, svensk/norsk, svart/vit, medelklass/överklass, muslim/kristen, frisk/sjuk, gammal/ung, homo/hetero... ja you name it... då kan vi börja prata om den där jämställdheten och jämlikheten på riktigt. Då kan man få vara den man är.
När folk inte längre snackar om mig som en ung, svensk tjej utan som en snäll och trevlig prick med något speciella tankar... Ja då har vi kommit riktigt långt.
Bland annat låg jag och funderade, där i allt mitt elände, på att vi människor är experter på att dela in varandra i olika kategorier. Med dessa kategorier tillkommer en del egenskaper som alla i gruppen tillskrivs. De egenskaperna har man sedan med sig och påverkar till stor grad på hur man ser på varandra. Dessa kategorier kan vara alla möjliga men de vanligaste är kön, etnicitet/nationalitet, klass, religiös åskådning, handikapp och sexuell läggning. Istället för att vi tittar på en person och ser individen, hur den är som människa osv, ser vi istället dessa kategorier och ser sedan människan utifrån våra fördomar. Skulle personen ifråga bryta mot fördomarna så blir vi förvirrade men finner strax en lösning för att kunna kuva in personen i passande mall. På senare år har trenden istället blivit att lyfta fram dessa personer som går emot gängse normer, allt för att visa på hur toleranta och förstående vi blivit. Frågan är ju dock om vi blivit det. Om vi verkligen möter personerna där de är och låter de utvecklas utifrån sin egen förmåga utan en massa tjafs om hur de borde eller inte borde vara. Låt mig påvisa min teori genom följande exempel:
Jag har, ända sedan jag var liten bebis, fått höra att jag är en så kallad stark tjej. Att jag alltid har vågat stå för den jag är och gå emot strömmen. Gjort det jag känt för och struntat i om ingen annan varit med mig. Tagit för mig i olika sammanhang, till exempel diskussionerna i skolan. Det har jag fått mycket cred för från lärare som tyckt att jag varit en förebild för många andra tjejer genom min (påstådda) styrka.
Jag vet inte jag. Lek med tanken att jag hade blivit född till kille istället men varit precis likadan som jag är nu. Hade folk då sett mig på samma sätt? Hade man då tyckt att jag var stark som människa? Hade lärarna då uppmuntrat mig att ta för mig?
Förmodligen inte. Och med det vill jag säga att man inte bemöter personer utifrån vilka de är utan utifrån vilka man tror dem vara. Vilket är oerhört synd eftersom jag tror att det hindrar många människor från att göra saker de annars skulle ha gjort.
Först när vi börjar se människor som individer, unika för just den som de är, och inte som kille/tjej, svensk/norsk, svart/vit, medelklass/överklass, muslim/kristen, frisk/sjuk, gammal/ung, homo/hetero... ja you name it... då kan vi börja prata om den där jämställdheten och jämlikheten på riktigt. Då kan man få vara den man är.
När folk inte längre snackar om mig som en ung, svensk tjej utan som en snäll och trevlig prick med något speciella tankar... Ja då har vi kommit riktigt långt.
Kommentarer
Trackback
