Än lever imperialismen
En ensam kvinna står på det öde torget. Runt om henne visar söderslagna fönster och igenbommade butiker konsekvenserna av de senaste veckornas kaos. I hennes ögon brinner frihetens eld. Har den väl börjat sprida sig ska det mycket till för att få den att slockna. Scenen är som hämtad från Egypten. Men den skulle också kunna spegla Iran, DDR eller Frankrike.
Gemensamt för alla dessa revolter är törsten på frihet. Den utbildade medelklassen var trött på att inte få vara med, att alltid ställas utanför. Så de började kräva demokrati. Rädslan som förut präglat befolkningen gentemot makten ersattes med ilska och ur den föddes en revolution, ett rop på frihet. I Europa hyllas dessa revolutioner. Frankrikes nationaldag härrör stormningen av Bastiljen och USA:s nationaldag påminner om självständighetsförklaringen. Men när länder utanför väst revolterar är tongångarna annorlunda.
För de vet inget om demokrati. Om mänskliga rättigheter. Hur man styr ett land. Så därför måste vi naturligtvis hjälpa dem. Ty gör vi inte det, kommer diktaturer, teokratier eller anarki att uppstå. Risken är naturligtvis också stor att den tillsatta ledaren är kritisk mot väst. Och det vet vi ju alla vad det innebär. Att vara kritisk mot det västerländska samhället är detsamma som att vara odemokratisk. Därför borde ju USA och EU gå in meddetsamma, tillsätta en ledare eftersom vi vet hur det ska vara.
Men vad är då demokrati? Vad är jämställdhet och jämlikhet? Tja, enligt oss i väst är den enda sanna och korrekta definitionen så som vi ser det. Länder som har en egen syn eller ställer kritiska till vårt system uttalas snabbt som fiender. Detta får mig att tänka på forna tiders kolonisering och imperialism. Där vi talade om ”the white man’s burden”, att vi måste hjälpa dem. Där igenom rättfärdigade vi allt som hade med kolonisering att göra. Och sett till idag, vad är egentligen skillnaden?
Iran, exempelvis, utmålas som ett ojämställt land där kvinnors möjligheter i princip är obefintliga. Vad vi dock glömmer är att det islamistiska styret öppnade möjligheter för tusentals kvinnor. Alla de kvinnor som levt i traditionella hem. Tvingats bära burka och vara instängda i hemmet. Plötsligt fick de komma ut på gatan. De kunde börja studera och skaffa sig kunskaper. Dessa kunskaper har varit ovärderliga i den iranska kvinnans kamp för självständighet. Är inte också det en form av jämställdhet?
Därför bör USA och EU vänta med att gå in i Egypten. Låta dem utveckla sig själva. Sätta egen prägel på styret och göra egna definitioner. För om vi ska börja bestämma över andra människor och hur de ska ha det är vi inte annat än lakejer åt den makthavare folket avsatte. Och inte minsta demokratiska, som vi säger oss vara.
