Freja Andersson

Om det finns en gud måste han skratta ironiskt och något elakt mot mig denna dag. Jag menar idag var första dagen på jag vet inte hur länge som jag verkligen var ledig. Inga lektioner, inga hemarbeten, inget att läsa, inga ärenden, inga... ja ni fattar. Lika ledig som en friställd saabmontör.

Jag såg fram emot att få sova länge. Vakna upp av att solstrålarna slickade mig i ansiktet och fyllde mig av livskraft. Ha en lång frukost med nybryggt kaffe, morgontidning och frallor. Ni vet en såndär frukost som är på alla reklamfilmer för kök med vitt, solljus och allmän lycka. Men tji fick jag. Klockan 06.30 vaknade jag och var lika pigg som en jetlaggad japan i Sverige. Men kul. I vanliga fall brukar jag gå upp klockan 07.00 och då vara så trött så jag inte vet vad jag heter. Så kan det vara tänkte jag och åt den vanliga frukosten bestående av en smörgås och ett glas mjölk. Man kan inte få allt här i livet. Och sånt där tjafs händer väl aldrig i verkligheten ändå utan endast filmvärlden förunnat. Vad är väl en bal på slottet, liksom.

Resten av tiden, fram till nu vill säga, har jag spatserat runt. Suttit på mitt bruna skrivbord och stirrat ut genom fönstret. Låtit blicken vandra över de välknda vyerna som tornar upp sig där utanför. Tystnaden är ganska total en fredagsmorgon som denna. Då och då bryts den av en kråkas hesa kraxande eller en brummande bil. Ett litet tjut får mig att fästa blicken mot en flicka och hennes mamma som kommer gående på vägen. Flickan har på sig en alldeles för stor hjälm och sitter på en liten sprillans ny cykel. Mamman står bakom och håller i en pinne som är fastsatt i cykeln. Just nu är det kaos. Cykeln och flickan ligger i en hög på marken. Flickan är fly förbannad, högröd i ansiktet och fräser ilsket åt sin mamma.
- Du måste ju hålla i ju.
- Jag gjorde det, kontrar mamman trött och drar undan en svettig hårslinga som ramlat ner i ögonen.
- Neej, det gjorde du inte alls det.
- Jo det gjorde jag.
- Nej!
- Jo, men det är klart att du tappar balansen om du sitter snett på cykeln. Du måste sitta rakt.
- Men jag gör ju det. Sen när du släpper så blir det snett.
Mamman suckar trött och kapitulerar. Lyfter upp cykeln och placerar flickan på den. Nytt försök. Ve den som ger upp. Tre sekunder senare ligger flickan på marken i en hög tillsammans med cykeln. Hon gråter av frustration. Kanske kommer hon aldrig lära sig att cykla eller så kanske hon bara skrapade knät. Det är svårt att veta varför andra är ledsna, sura, glada eller vad de nu är.

Det är inte klokt vad mycket action det kan bli en helt vanlig dag i april.