Freja Andersson

Freja satt och kände sig eländig. Alla hjärtans dag hade sedan den tionde februari kommit att bli en hemsk dag som aldrig skulle ta slut. Tionde februari skulle alltid komma att bli en milstolpe i hennes liv, lika så åttonde augusti och den tjugosjunde juli. Hon orkade inte längre tänka på det. Sedan hon fått reda på att HAN hade varit otrogen hade något slocknat inom henne. Det kändes som om hon aldrig skulle kunna bli glad igen. Känslan av ensamhet kom ständigt över henne. Även när hon var omringad av kompisar. Samma sak gällde känslan av att ständigt vara på väg att börja gråta och att hennes hjärta var så pass brustet så att hon inte längre orkade leva. Nej, hon ryckte till och bestämde sig för att rycka upp sig. Det var trots allt alla hjärtans dag och då skulle man fira de som man gillade. Snabbt och lätt drog hon dig till ICA, nu skulle det firas. I kassan när hon skulle betala, skulle kassören, en tjugoårig kille, självklart skämta med henne.
- Och vilken lycklig själ, ska få det här då? frågade han skämtsamt och blinkande.
Ingen, ville hon säga. Hon ville gråta, skrika, slä vad som helst, men hon var helt handlingsförlamad.
- Du, muttrade hon efter en stunds tystnad.
- Verkligen, han lät uppriktigt förvånad och hade en lite kling av hopp i rösten.
- Men nej, skrek hon så att alla glodde på de, de är till mig själv. För jag är en egenkär tjockis som bara älskar mig själv.
Han tittade sorgset på henne.
- Brustet hjärta, viskade han och gav tillbaka växeln till henne.
- Om ditt hjärta en gång brister, laga det med Karlssons klister, sa han skämtsamt och blinkade till henne när hon skulle gå.
- Nej, detta är ett specialfall, inte ens Karlssons klister hjälper, viskade hon sorgset, tog sakta hjärtat hon handlat och gick med tunga steg hemåt.