Freja Andersson

Plommon. Det är ett roligt ord. Det låter liksom så plumpigt på något sätt. Tycker jag i alla fall. Plommon. Det var länge sedan jag käkade det faktiskt. Nu kände jag bara att jag blev otroligt sugen. Har jag ätit det någon gång föressten. Kanske jag inte har. Hur ser det ut. Det är lila, men annars vet jag nog inte så mycket mer. Är det någon ute i vida världen som vet vad plommon är. Egentligen spelar det väl ingen roll hur jag frågar, för det är inte så många som läser min blogg. Jag menar, för att bli känd inom bloggvärlden måste jag antingen vara en människa som bara bryr mig om mode och är ganska ytlig eller vara allmänt konstig. Fats det är ju jag. Okej jag kan inget om mode, men jag är nog ganska ytlig och det finns nog ingen som säger att jag inte är konstig. Vad är det som gör att en människa blir populär och känd och en annan inte. Vi är ju alla barn under Gud. Okej jag är inte kristen. Men seriöst. Alla är liksom människor, alla är lika intressanta. Tycker jag. Alla är ju bra på olika saker. Titta på plommon till exempel. Alla är plommon, men det finns inte två som ser likadana ut. Varför är det då någon tönt som ska smaka på ett plommon och sedan bestämma att alla ska vara så. Det bästa är väl om det finns så många olika som möjligt eller. För det kan inte vara så att det bara är en sak som är bra. Alla måste ju finnas för en anledning, annars skulle de inte finnas. Eller? Jag kanske är konstig. Nej nu vet jag inte vad jag ska skriva. Det är visst nån återträff  med Årstaskolan. Tidigt för att vara återträff. Känner mig inte megalockad asså. Men får se. Har jag inget bättre för  mig kan jag ju gå dit och träffa alla gamla människor. Höhö, nej men seriöst. Verklgien tidigt för en återträff, aja. Undra hur många som kommer läsa det här. Jag gissar på 1 människa.

Hejdå/ Freja