Freja Andersson

Jag tar tillbaka eventuella saker som jag sa i mitt förra inlägg. Mitt lag torskade med 11-3. 11-3! OMG fast vi var inte så dåliga faktiskt, men vad ska lilla jag göra om jag möter sex killar som alla är minst en och åttiofem och har spelat innebandy, om inte nu så i sitt tidigare liv. Det är lite orättvist faktiskt. Tycker jag, men om det finns vinnare finns det också förlorare så är det. Så är vårat samhälle uppbyggt och klaga inte på mig, det var inte jag som kom på det. Det spelar liksom igen roll hur mycket man kämpar, sliter och samarbetar, det såg vi ju på matchen, men de som redan har allt, ja de behöver inte ens anstränga sig lite för att lyckas. Skit skit skit. Men vi kommer igen, det är ju fortfarande bara gruppspel och det är bara ett lag som inte går vidare till slutspel och det laget ska inte vara vi, och om det blir vi svär jag på att jag kommer sätta mig i ett hörn och storböla. Att torska är en av de värsta saker jag vet, att inse att det finns andra som är bättre än oss och att jag är oövervinnerlig, men nej det är deprimerande, jag kommer inte kunna släppa den här matchen på ett tag, kanske om vi får möta de igen och vinna, men men det är bara att ta nya tag till nästa match!

Infogar en bild, som blivit min nya grej, på hur jag kände inombords igår, men jag släppte inte ut det för undra hur alla skulle reagera då liksom.

   

Ps. Hur ska jag kunna bli bra på innebandy om alla klubbor går till hakan på mej? En korrekt innebandyklubba ska gå till navlen!!!