Freja Andersson

Jag har kännt mig konstig hela veckan. Tom inuti mig på något sätt. Som om jag har ett stort tomrum inom mig som bara väntar på att bli fyllt av... ja det är det jag inte vet. Det enda jag säkert vet är att jag går runt och känner mig gråtfärdig 24-7, men kan inte gråta. Det skulle vara jätteskönt att  bara kunna gråta ut, men jag kan inte det! Och det är det som är så fruktansvärt jobbigt, tycker jag. En annan sak är att jag känner det som om jag inte är närvarande någonstans. Jag finns där fysiskt, men inte psykiskt. Jag är helt lost borta, ingen koll alls. Jag vill bara gråta och bli närvarande igen och veta vem jag är. Förut trodde jag att jag visste vem jag var, men nu vet jag inte det längre, jag har absolut ingen aning om vem/vad jag är. Knappt att jag är Freja Andersson, jag bara går i ett tomrum och följer efter strömmen som ett svart vakuum liksom. Samtidigt som jag inte passar in någonstans och som om ingen heller tycker att jag passar någonstans. Som om alla är ett och jag står utanför den gemenskapen. För att sammanfatta det hela med en mening: Jag känner mig som en fisk. Och jag vet inte hur jag ska komma ur det, för som det känns nu är det som jag alltid kommer vara en fisk.