Freja Andersson

Spike är Spike och ingen annan än Spike. Egentligen heter han inte Spike, utan Stefan Jacobson och är 23 år gammal och inneboende hos en gammal tant på södermalm. Han kallas Spike för att han är precis som Spike i Notting Hill. Sådär härligt glad och finurlig och lever för livet, vem bryr sig om vad som händer imorgon, egentligen. Den här morgonen står hans blonda hår åt alla håll och efter att ha varit ute i solen lite för länge igår så lyser hans ansikte kräftrött i kapp med den redan lysande solen på himlen. Han suckar tungt och kliar sig i det två dagar gamla skäggstubbet. Hans skrattande, blå ögon glittrar i kapp med vattnet som reflekterar i solen när han tittar ut och ser det vackra vädret. Med ett ryck öppnar han kylskåpsdörren, det stora bländande leendet och de skrattande, glittrande ögon avtrubbas när han tittar in i det tomma kylskåpet. Eller tomt och tomt, det är proppat med saker, men det är tantens mat. Han orkar inte med hennes tjat och gnat som skulle komma om han skulle låna en torr brödkant. Dessutom är inte hennes mat så god, hon är nyttig och så just nu, tuggar fullkornspasta och couscous. Han rotar runt lite bland morötterna och potatisarna. Längst inne står ett halvfullt GB glass bigpack. SJ står det med bläckpenna över den glada glassgubben, tanten har märkt hans mat, som vanligt. Han skrattar till och tar ut glassen. Smält vaniljglass (vad fasen gjorde den i kylen) till frukost. Kanske man borde tänka lite på figuren, tänker han och klappar sig på sin mage, som visserligen är allt annat än tjock men man kanske borde börja knapra morötter med tanten ändå. Glassen smakar sås och absolut inte vanilj utan snarare gamla kemikalier, men vad kan man förvänta sig från bigpack för 10:90 på Ica. Han slickar upp det sista från paketet. Gottigottgott. Kanske han borde pallra sig ner till turklivs och inhandla konserver. Med hans ekonomi har han knappast råd med något annat. Inlagda champinjoner för 2 spänn och nudlar för 1:50. Budget för en student, även fast han har jobb. Han är författare, väntar visserligen fortfarande på genombrottet och har för tillfället drabbats av skrivkramp, men likväl en författare. Han kliar sig på sitt håriga bröst och drar upp de slitna mjukisbyxorna på höften. Livet är najs och trevligt. Det gör inget att man är 23 år utan vare sig fast jobb, bostad eller partner. Han har ju tanten och sina polare. Polarna är ju som han.

Här slutar min berättelse, vad händer sen? Ingen aning, jag skrev den när jag var 13 år. Hahaha, jag var bättre förr, typ.