Freja Andersson

I morse drabbades jag av en panik jag inte haft på länge. Att jag kommer få leva ensam hela livet och att jag inte kommer få arbete. Igår tittade jag på nyheterna och den nya vårbudgeten såg dyster ut. Anders Borg räknade inte med så mycket tillväxt som han hade hoppats på och trodde att endast 10 000 skulle kunna få jobb när jag blir aktuell på arbetsmarknaden (2011) jämfört med i år 140 000 jobb. Men det är klart, Sverige hade ju nyss en högkonjuktur och efter det följer alltid en lågkonjuktur och den ska självklart komma när jag ska söka arbete. Jobbigt läge. Men men det är väl bara kämpa på och utbilda mig till något som ingen vill vara. Typ greenkeeper (en sådan som ser till att greenen på golfbanor är bra) det är brist på det och utgångslönen ligger på ca 30 000 kr. HAHAHA, det ska jag satsa på. Nej, men det jobbiga är att de jobben som jag vill jobba med (lärare) är det ingen brist på (om man inte vill bli förskolepedagog förstås). Attan!! Fast egentligen tror jag inte att det kommer vara något problem med den biten. Då är jag mer nojig för att inte hitta någon att dela mitt liv med, för om jag tvingas bo ensam hela livet spelar det ingen roll för mig om jag har värsta jobbet eller hemmet. Jag har inte haft de tankarna på länge för jag har tänkt att det löser sig i framtiden, herregud jag är ju bara 17 år. Men nu har de kommit tillbaka och lämnar mig inte. Det är jobbigt och jag vill inte tänka såhär om att det är så synd om mig. För det är det ju inte egentligen, jag har ju typ allt på det torra, om man tänker efter lite...