Freja Andersson

Nu ska jag, tro det eller ej, skriva i min kära blogg igen. Jag har börjat göra det mer och mer den senste tiden. Idag är det första advent och sedan kommer december och sedan nytt år och sedan Nicaragua och sedan Studenten och sen så sitter man där är trettio och säger "var tusan tog livet vägen?" ja det är väl så. Tiden går för fort och jag är alldeles för långsam för att hinna med. Men sånt är livet som man brukar säga. Så mycket falskhey bor det här, jo det är väl så vissa gånger andra inte, för då är det man själv som är falsk och det vill man väl inte erkänna. Welliwell det här inlägget may handla om drömmar.

Jag kräver very little av livet. Sanningen att säga kräver jag bara Svensson livet. Spännande och så i all ära men jag skulle nog hellre vid trettio ha en jobb, bostad, en man och barn än sitta med plugg, inneboende hos föräldrarna och singel, men ha rest och partat mycket. Men det är olika och allt det som jag önskar mig går ju i uppfyllelse för de flesta. Men... jag tror nog att jag kan få ett jobb och någonstans att bo, men att hitta en man är så mycket svårare. För idag har vi ju inte arrangerade brölopp och så i Sverige, utan man ska ju vara hipp och gifta sig eller vara tillsammans med någon av kärlek. Livet var lättare förr, då bestämde ju alla åt en vem man skulle gifta sig med och man behövde inte oroa sig för att dö ensam. Herregud, tänk om jag inte hittar någon man, jag kommer dö ensam. MY GOD! Ain't gonna happen, eller det vet jag ju inte. Fuck, varför kan inte jag se in i framtiden som en annan spåtant, fast å andra sidan, då kanske jag ser att mitt liv inte är som mina drömmar. Buhu, för då sitter jag där om 20 år och tänker att... ja varför förverkligade jag inte mig själv och drog till Ibiza med svenska hotell och kötbullar, liggandes på en strand på dagen och festa bort studiebidraget på natten. Helvete också, snacka om ett moment 22. Kanske ska göra mina drömmar mer realistiska...