Mamma, pappa. Barn
Jag har höstlov nu :D haha, kanske sa det i förra inlägget, men det tåls att sägas fler gånger så det gör inget. Idag ska jag ut med några kompisar och det ska bli fett, för man hinner (eller hinner, man pallar inte) gå ut mitt i veckan annars.
I alla fall ska jag inte prata om krogen och massa annat nu, utan jag ska prata om en sak som jag kom och tänka på under mitt förra inlägg. Jag kom och tänka på synen på familjen och eget ansvar i Sverige. Här i gamla Svedala har ju staten ansvar för att alla ska ha det bra och om jag har det dåligt är det statens fel oavsett vad det är jag anser är dåligt. Samtidigt som staten ska ge allt behöver jag inte ge något tillbaka till staten. Alla klagar på för höga skatter men går i taket när man höjer patient avgiften eftersom skatterna sänks. Tyvärr gott folk, men man kan inte ha hela kakan och äta den samtidigt. Jag betalar med glädje lite högre skatt för att kunna få en billigare sjukvård när jag väl blir sjuk. Ibland fattar jag inte hur folk tänker, säger som Timbuktu; "alla vill till himmelen, men få vill ju dö", för det är precis vad det handlar om. Aja, det jag främst tänkte prata om är synen på familjen. När man är gammal i Sverige så hamnar man på ålderdomshem och nu klagas det ju en massa på dessa ålderdomshem, att man inte tar hand om våra äldre osv. Vilket är fruktansvärt, men man klagar på staten och tänker inte på vad man själv skulle kunna göra. I nästan alla andra länder än i Norden, är det familjens ansvar att ta hand om sina äldre. Man ger som vuxen tillbaka till sina föräldrar eftersom de gav en allt när man var barn. Men i Sverige skulle det aldrig inträffa. Om jag som trettioåring plötsligt skulle få ett telefonsamtal från mina föräldar att de inte har någonstans att bo och om de skulle få bo hos mig ett par nätter skulle det inte vara självklart för mig att tacka ja. Det första jag skulle tänka var "att den j-la staten inte kan sköta sitt jobb". Sen kanske de skulle kunna få bo här någon natt. Däremot vet jag att jag alltid skulle få bo hemma hos mina föräldar på obestämd tid om jag inte skulle ha någon bostad. Ganska hemskt egentligen, att det lett till en sådan utveckling. Den svenska modellen som är byggt på solidaritet har tyvärr gjort oss svenskar till mycket osolidariska...
I alla fall ska jag inte prata om krogen och massa annat nu, utan jag ska prata om en sak som jag kom och tänka på under mitt förra inlägg. Jag kom och tänka på synen på familjen och eget ansvar i Sverige. Här i gamla Svedala har ju staten ansvar för att alla ska ha det bra och om jag har det dåligt är det statens fel oavsett vad det är jag anser är dåligt. Samtidigt som staten ska ge allt behöver jag inte ge något tillbaka till staten. Alla klagar på för höga skatter men går i taket när man höjer patient avgiften eftersom skatterna sänks. Tyvärr gott folk, men man kan inte ha hela kakan och äta den samtidigt. Jag betalar med glädje lite högre skatt för att kunna få en billigare sjukvård när jag väl blir sjuk. Ibland fattar jag inte hur folk tänker, säger som Timbuktu; "alla vill till himmelen, men få vill ju dö", för det är precis vad det handlar om. Aja, det jag främst tänkte prata om är synen på familjen. När man är gammal i Sverige så hamnar man på ålderdomshem och nu klagas det ju en massa på dessa ålderdomshem, att man inte tar hand om våra äldre osv. Vilket är fruktansvärt, men man klagar på staten och tänker inte på vad man själv skulle kunna göra. I nästan alla andra länder än i Norden, är det familjens ansvar att ta hand om sina äldre. Man ger som vuxen tillbaka till sina föräldrar eftersom de gav en allt när man var barn. Men i Sverige skulle det aldrig inträffa. Om jag som trettioåring plötsligt skulle få ett telefonsamtal från mina föräldar att de inte har någonstans att bo och om de skulle få bo hos mig ett par nätter skulle det inte vara självklart för mig att tacka ja. Det första jag skulle tänka var "att den j-la staten inte kan sköta sitt jobb". Sen kanske de skulle kunna få bo här någon natt. Däremot vet jag att jag alltid skulle få bo hemma hos mina föräldar på obestämd tid om jag inte skulle ha någon bostad. Ganska hemskt egentligen, att det lett till en sådan utveckling. Den svenska modellen som är byggt på solidaritet har tyvärr gjort oss svenskar till mycket osolidariska...
Kommentarer
Trackback
