Genetik och etik
Idag började vi ett nytt projekt i skolan som heter GenEtik. Det handlar om stamcellsforskning vs etik. Stamcellsforskning handlar om att man forskar på celler för att få fram t.ex. celler som bildar insulin som man sedan kan ge diabetessjuka. Man forskar alltså för att få fram celler som kan hjälpa folk med olika sjukdomar. Det låter ju jättebra, att man kan hjälpa diabetiker eller folk med parkinson genom forskning. Stamceller bildas väldigt tidigt, ofta när man är i embryostadiet (dvs innan man räknas som en människa). De flesta celler som används inom stamcellsforskningen är från bort aborterade foster, vuxna som skänkt sina celler eller från äggceller som blivit över vid provrörsbefruktning (jag vet inte om det stämmer till 100 % om det stämmer).
Jag tycker att frågan är mycket komplex. Visst är det bra att man kan forska och komma på nya botemedel mot sjukdomar som diabetes eller parkinson. Samtidigt är det svårt att veta var man ska dra gränsen. Om man har möjlighet att bota parkinson eller diabetes idag, vad blir då nästa steg? Att man ska bota folk som har andra sjukdomar som t.ex. alkoholism eller fetma. Titta bara på plastikoperationer, när det lanserades var det till för människor med t.ex. svåra brännskador i ansiktet, idag används det nästan uteslutande till skönhetsoperationer. Vad är det som talar mot att samma utveckling sker inom stamcellsforskningen.
Samma sak gäller graviditeter och aborter. Idag kan man få reda på om ens barn har downs syndrom och kan då göra valet att abortera bort det barnet. Enligt mig är det fel, för jag anser att har man gjort det aktiva valet att skaffa barn så älskar man väl det barnet oavsett hur den ter sig, eller? Det spelar väl ingen roll att den har en sjukdom eller inte. Är det så att man väljer att göra en abort är det för att man inte vill ha barn just här och nu, utan kanske lite senare i livet, inte för att barnet har en sjukdom. Och om man idag aborterar bort barn med downs syndrom är väl inte steget långt till att abortera bort dyslektiker eller färgblinda.
Jag är inte emot stamcellsforskning och jag tycker att det är bra att man för forskning för att i framtiden kunna bota sjuka människor, men det får inte gå överstyr och användas efter människans jakt på den perfekta människan. Forskning ska endast ske i medicinskt syfte, var den gränsen nu går...
"Idag kan man få reda på om ens barn har downs syndrom och kan då göra valet att abortera bort det barnet."
På ett sätt är det snällt mot barnet att göra abort? Att slippa lida/leva med "down Syndrom".
Kanske, men alla har väl rätt att leva och har man gjort valet att skaffa barn tycker jag att det inte ska spela någon roll... och som sagt sen är inte steget långt till att man kan välja att abortera bort folk med dysilexi, vad anser du om det?
