Shit
Om en månad tar jag studenten. Det är ganska stört egentligen. Att lilla jag har blivit så stor och slutar skolan. Men trots alla förväntningar börjar jag känna mig lite tom inombords. Som om jag egentligen inte alls vill ta studenten utan fortsätta springa omkring i Globalas korridorer.
Under tre år har man lärt känna massor med nya människor som man nu bara kommer tappa kontakten med. Några kommer man säkert fortsätta prata med, men majoriteten kommer man aldrig mer att prata med. Vad händer med dem sen? Människor som kom och som på ett eller annat sätt påverkat mig till den jag är idag bara försvinner och jag kommer aldrig mer se dem. Människor som man har diskuterat världens lösningar och mindre viktiga frågor med kommer man kanske aldrig mer ängna en tanke. Det är helt stört egentligen, att det är så. Det känns vemodigt. Att jag under dessa tre år inte passade på att lära känna fler människor utan bara byggt mig en uppfattning om dem utifrån mina fördomar. Snart kommer man att stå där på trappan och grina, krama om alla (även om man aldrig pratat med människan) och lova heligt att man ska hålla kontakten och höras varenda dag. Efter det åker man flak och tjoar, kommer hem och blir uppvaktad av släkten för att sedan festa en sista gång med sina klasskamrater.
Sedan kommer bara tomheten.... eller är det först då som livet egentligen börjar?
Under tre år har man lärt känna massor med nya människor som man nu bara kommer tappa kontakten med. Några kommer man säkert fortsätta prata med, men majoriteten kommer man aldrig mer att prata med. Vad händer med dem sen? Människor som kom och som på ett eller annat sätt påverkat mig till den jag är idag bara försvinner och jag kommer aldrig mer se dem. Människor som man har diskuterat världens lösningar och mindre viktiga frågor med kommer man kanske aldrig mer ängna en tanke. Det är helt stört egentligen, att det är så. Det känns vemodigt. Att jag under dessa tre år inte passade på att lära känna fler människor utan bara byggt mig en uppfattning om dem utifrån mina fördomar. Snart kommer man att stå där på trappan och grina, krama om alla (även om man aldrig pratat med människan) och lova heligt att man ska hålla kontakten och höras varenda dag. Efter det åker man flak och tjoar, kommer hem och blir uppvaktad av släkten för att sedan festa en sista gång med sina klasskamrater.
Sedan kommer bara tomheten.... eller är det först då som livet egentligen börjar?
Kommentarer
Trackback
