En studie i genus
När man leker med barn ställs man alltid inför situationer som man inte riktigt vet hur man ska hantera. Man kan få dumma frågor, tvingas leka med saker som man egentligen inte alls gillar eller något annat jobbigt. Igår lekte jag och min lilla kusin med hennes dockskåp. Följande konversation utspelade sig:
Kusinen: Nu var det morgon. Då gick mamman upp och gjorde frukost.
Jag: Men barnen och pappan då?
Kusinen: När mamman gjort klart frukosten väckte mamman barnen och de åt frukost. Sen gick mamman och väckte pappan.
Jag: Men kan inte pappan göra i ordning frukost någon gång då?
Kusinen: (ger mig en konstig blick).... Neej... Eller i alla fall inte i vår familj.
Jag tycker att detta är en ganska klockren konversation för att belysa genus och kanske den stora problematiken som finns kring det. Problemet är inte kunskapen eller vetskapen om genus. Det tror jag att vi alla är medvetna om. Snarare handlar det om hur vi verkligen gör i praktiken. Om jag står och lär mina barn att man ska dela på alla hushållssysslor men sedan gör alla själv ändå och min man inte gör något alls, hur kommer våra barn att tolka det? Förmodligen som att tjejer ska göra alla hushållssysslor och att männen inte ska göra något alls, genussnack till trots. För som bekant gör inte barn som vuxna säger utan barn gör som vuxna gör. Därför vill det till att vi faktiskt ändrar på oss i praktiken inte bara pratar för sina barn hur de ska leva sedan när de flyttar hemifrån. Och framför allt handlar det inte om de självklara sakerna utan snarare det som vi i första hand inte tänker på. Vem som packar barnens väskor till skolan, vem som blir tränare för fotbollslaget, vem som ser till att barnen får mellanmål innan träningen, vem som är hemma när de sjuka osv.
Kanske det inte är möjlig att fördela allting. Kanske man av trygghetsskäl och identitesskäl inte vill att pappa ska stanna hemma och passa barnen. Kanske handlar det bara om en generationsfråga. Att de som är födda från 80-talet och framåt kanske är lite mer jämställda än tidigare generationer. Att de vill dela på allt för att de ser det som en självklarhet. Kanske handlar det om en social situation. Om mamma och pappa har mycket utbildning och tjänar bra inser de vikten av att båda tar hand om barnen på ett helt annat sätt än om föräldrarna inte har någon utbildning alls och att det hela handlar om en ekonomisk fråga.
Man kan prata om välja själv eller om staten ska tvinga. Jag vet inte vad som är bäst. Men vi bör också fråga oss vad för typ utav samhälle vi vill ha. Och titta på orsaker varför man hellre stannar hemma än arbetar. För vi har trots allt ett samhälle som idag som bygger på att folk ska arbeta och vilja arbeta. Om man istället väljer att stanna hemma och inte arbeta, låta någon annan försörja en, ja då tror jag att systemet har misslyckats... I en perfekt värld väljer ingen att vara hemma. Tycker i alla fall jag.
Kusinen: Nu var det morgon. Då gick mamman upp och gjorde frukost.
Jag: Men barnen och pappan då?
Kusinen: När mamman gjort klart frukosten väckte mamman barnen och de åt frukost. Sen gick mamman och väckte pappan.
Jag: Men kan inte pappan göra i ordning frukost någon gång då?
Kusinen: (ger mig en konstig blick).... Neej... Eller i alla fall inte i vår familj.
Jag tycker att detta är en ganska klockren konversation för att belysa genus och kanske den stora problematiken som finns kring det. Problemet är inte kunskapen eller vetskapen om genus. Det tror jag att vi alla är medvetna om. Snarare handlar det om hur vi verkligen gör i praktiken. Om jag står och lär mina barn att man ska dela på alla hushållssysslor men sedan gör alla själv ändå och min man inte gör något alls, hur kommer våra barn att tolka det? Förmodligen som att tjejer ska göra alla hushållssysslor och att männen inte ska göra något alls, genussnack till trots. För som bekant gör inte barn som vuxna säger utan barn gör som vuxna gör. Därför vill det till att vi faktiskt ändrar på oss i praktiken inte bara pratar för sina barn hur de ska leva sedan när de flyttar hemifrån. Och framför allt handlar det inte om de självklara sakerna utan snarare det som vi i första hand inte tänker på. Vem som packar barnens väskor till skolan, vem som blir tränare för fotbollslaget, vem som ser till att barnen får mellanmål innan träningen, vem som är hemma när de sjuka osv.
Kanske det inte är möjlig att fördela allting. Kanske man av trygghetsskäl och identitesskäl inte vill att pappa ska stanna hemma och passa barnen. Kanske handlar det bara om en generationsfråga. Att de som är födda från 80-talet och framåt kanske är lite mer jämställda än tidigare generationer. Att de vill dela på allt för att de ser det som en självklarhet. Kanske handlar det om en social situation. Om mamma och pappa har mycket utbildning och tjänar bra inser de vikten av att båda tar hand om barnen på ett helt annat sätt än om föräldrarna inte har någon utbildning alls och att det hela handlar om en ekonomisk fråga.
Man kan prata om välja själv eller om staten ska tvinga. Jag vet inte vad som är bäst. Men vi bör också fråga oss vad för typ utav samhälle vi vill ha. Och titta på orsaker varför man hellre stannar hemma än arbetar. För vi har trots allt ett samhälle som idag som bygger på att folk ska arbeta och vilja arbeta. Om man istället väljer att stanna hemma och inte arbeta, låta någon annan försörja en, ja då tror jag att systemet har misslyckats... I en perfekt värld väljer ingen att vara hemma. Tycker i alla fall jag.
Kommentarer
Trackback
