Freja Andersson

Jag vill skriva något revolutionerande. Som får folk att tänka till och ändra sitt liv. Jag vill att det jag skriver inspirerar folk till att göra något de inte testat förut eller bara att tänka i andra banor. Jag vill vara en Che Guevara, en Martin Luther King eller någon annan som trollbundit och inspirerat så många människor.

Men jag har inte de kvalitéer som krävs för att trollbinda tusen och åter tusen människor med mina texter eller mina tal. Jag har förvisso inga ambitioner med att bli ihågkommen av nästa generation men det skulle ju vara kul om några av de människor jag talar med under mina levnadsår kommer ihåg mig och kanske hämtar lite inspiration från mig.

Själv inspireras jag av många människor. Eftersom alla är unika och speciella på något sätt finns det alltid något att hämta hos dem som jag träffar och talar med. Något som gör mig en erfarenhet rikare eller som får mig att se på livet och det som sker ur ett annat perspektiv. Det behöver inte nödvändigtvis handla om något som personen säger eller gör, utan det kan vara vad som helst som gör att jag beundrar honom eller henne. Jag är också något av en hopplös härmapa. Om jag hittar något hos en person som jag tycker om är jag inte sen på att härma det eftersom jag, i min naiva tro, hoppas det gör mig till en bättre person.

Mina ambitioner med vad jag vill åstadkomma på jorden är ganska blygsamma. Det handlar inte om att förändra situationen för tusentals personer eller sätta mig emot orättvisor eller vad det nu må vara som stör mig. Jag vill nog vara ganska anonym på jordklotet. Istället hoppas jag att de människor som på olika sätt känner mig någon gång i livet tänker på mig och blir inspirerade. Eller att de någon gång tänker: hur skulle Freja gjort i den här situationen? och sedan gör de så. Jag hoppas inte göra avtryck på jorden utan snarare i mina nära och käras hjärtan...

Avslutningsvis, för att på något sätt sammanfatta vad jag vill säga med mitt inlägg, ska jag berätta en anekdot om mitt liv. Som liten fick jag ofta mina vänner-böcker i födelsedagspresent. Ni vet en sån där bok med massa frågor som ens kompisar ska svara på. Allt eftersom åren går glömmer man bort de där mina vänner-böckerna och de får ligga och damma längst in i en skrivbordslåda. Men för bara någon månad sedan tog jag fram dem och läste igenom. I en av böckerna hade jag själv skrivit (eftersom jag tycker det är nördigt roligt att skriva sånt där). Jag höll knappast med något av de svaren jag printat ner och skrattade emellanåt åt mig själv om hur jag en gång för länge sedan hade resonerat. Sista frågan löd: Vad jag helst vill bli. Mina barnsligt spretande bokstäver formade ordet "omtyckt" och mitt skratt tystnade. För jag insåg att svaret på frågan skulle bli detsamma i dag...