Stockholm... vi minns
Jag har förälskat mig i Per Anders Fogelströms böcker om Stockholms utveckling från mitten på 1700-talet fram till ungefär 1960-talet. Det är riktigt intressant och lärorikt. Jag riktigt fångas med i alla människors öden och äventyr. Vad som slår mig mest är att det inte ens är särskilt längesedan som människor levde på detta sätt. I boken som jag läser nu befinner sig Sverige i mellankrigstiden och jag skulle inte kalla den fattiga delen av Stockholms befolkning för rik. Men vad vet jag, kanske finns det folk som lever så idag också... Men knappast lever de på hippa bohem-söder i så fall.
Alla de platser som omnämns i boken går att hitta även idag. I somras begav jag mig bort till Vita Bergen och bara tittade och begrundade. Lade mig ner i gräset och blundade ett tag. Kunde nästan drömma mig bort till en sedan länge bortglömd tid när söder inte var lika hippt som idag. Det som egentligen gjorde att jag överhuvudtaget tog mig i kragen och en gång för alla löpte igenom alla dessa böcker var inte att alla pratat om att de var så bra utan efter att jag av en slump råkat läsa inledningen till hur Per Anders Fogelström började skriva böckerna. Hans främsta argument var att majoriteten av alla de människor som levde under denna tid i Stockholm fick aldrig komma till tals. De var bara gråa, anonyma bylten som råkade finnas med, men som glömdes bort samma dag som de dog. De människor som på ett eller annat sätt hjälpte till att bygga upp Stockholm finns inte omnämnda i några historieböcker. Det här var hans sätt att betala tillbaka en del av sin historiska skuld (om man nu kan ha en sådan? Kom på det uttrycket nu) och således kan jag betala tillbaka min historiska skuld genom att läsa dem. För att sedan minnas och komma ihåg hur många gråa, anonyma människor som innan jag kom till har kämpat för sitt liv i hopp om en bättre morgondag. Alla de rättigheter och det liv vi idag kan leva är det någon anna som kämpat för att vi ska få. Kom ihåg det innan vi bara förkastar alla rättigheter som idag finns. Att minnas det som en gång varit och hur det har sett ut på riktigt är att kanske ge dessa, den anonyma gråa massa, en litet stråk av rättvisa...
Alla de platser som omnämns i boken går att hitta även idag. I somras begav jag mig bort till Vita Bergen och bara tittade och begrundade. Lade mig ner i gräset och blundade ett tag. Kunde nästan drömma mig bort till en sedan länge bortglömd tid när söder inte var lika hippt som idag. Det som egentligen gjorde att jag överhuvudtaget tog mig i kragen och en gång för alla löpte igenom alla dessa böcker var inte att alla pratat om att de var så bra utan efter att jag av en slump råkat läsa inledningen till hur Per Anders Fogelström började skriva böckerna. Hans främsta argument var att majoriteten av alla de människor som levde under denna tid i Stockholm fick aldrig komma till tals. De var bara gråa, anonyma bylten som råkade finnas med, men som glömdes bort samma dag som de dog. De människor som på ett eller annat sätt hjälpte till att bygga upp Stockholm finns inte omnämnda i några historieböcker. Det här var hans sätt att betala tillbaka en del av sin historiska skuld (om man nu kan ha en sådan? Kom på det uttrycket nu) och således kan jag betala tillbaka min historiska skuld genom att läsa dem. För att sedan minnas och komma ihåg hur många gråa, anonyma människor som innan jag kom till har kämpat för sitt liv i hopp om en bättre morgondag. Alla de rättigheter och det liv vi idag kan leva är det någon anna som kämpat för att vi ska få. Kom ihåg det innan vi bara förkastar alla rättigheter som idag finns. Att minnas det som en gång varit och hur det har sett ut på riktigt är att kanske ge dessa, den anonyma gråa massa, en litet stråk av rättvisa...
Kommentarer
Trackback
