Vet inte ens vad syftet med texten var....
Jag vet inte vad det är som gör att det ofta blir så fel. När jag slutade grundskolan bestämde jag mig för att inte ta så seriöst på allting. Jag skulle inte vara överambitiös och övertrassera mitt orkkonto varje helg som jag gjort sedan jag börjat skolan. Nu skulle jag istället leva och kunna ta lite lättare på saker och ting. Ingen visste vem jag var, jag kunde skapa mig en ny identitet som inte var befläckad av hur man såg på mig i grundskolan.
Naturligtvis kom det inte att bli så. Trots gymnasiet och min nya chans hamnade jag fort i gamla invanda mönster. Mina nya klasskamrater insåg snart, som mina gamla klassisar också gjort, att jag hade höga ambitioner och bra betyg. Att om de inte förstod något så frågade de mig och jag hade ofta svaren på frågorna. Jag fortsatte att bli gruppledaren i alla grupparbeten. Det var mig folk ringde när de inte visste och det var mig man rådfrågade. Förutom mina egna arbeten hjälpte jag många att göra sina arbeten också. När jag ser tillbaka på min gymnasietid kan jag förvåna mig över att jag inte gick in i väggen. Hur många gånger ringde inte folk dag innan deadline och var inte klara varpå de förväntade sig att jag skulle skriva klart det. Av någon konstig anledning hann jag alltid. Men... tänkte jag alltid, men när jag börjar högskolan. Då kommer det inte bli så.
Så började jag ju då högskolan och vad hade jag egentligen förväntat mig? Att nu gick jag åtminstonde bara med folk som ville plugga, de var inte tvingade till någonting. Och visst har jag inte jobbat ihjäl mig än. Men telefonsamtalen kommer ändå. Om när vi börjar, att man inte kommer till skolan och att man behöver hjälp.
Kanske trivs jag lite med den rollen ändå. Att folk vill ha min hjälp handlar kanske inte om lättja utan kanske om att de anser mig vara en kompetent person. Genom att de andra hör av sig får jag en bekräftelse som kanske många elever som är lika duktiga som jag aldrig får. Kanske var det det som gjorde att jag klarade skriva hela Motorolas produktionsprocess från råvara till avfall fem timmar innan deadline, efter att ha fått ett telefonsamtal sex timmar innan deadline att personen som skulle gjort det inte hade börjat och nog inte skulle hinna. Kanske var det det som gjorde att jag klarade av att skriva i princip samtliga artiklar i vår Nicaraguatidning eftersom de andra inte iddes komma till skolan. Jag vet inte, men det hjälpte nog. Samtidigt sätter jag mig i en jobbig sits eftersom jag inte drar gränser och folk förväntar sig att jag ska göra det de inte gör. Vad händer den dagen jag inte längre finns där och håller dem om ryggen?
