Freja Andersson

Nu är jag hemma igen efter praktiken. Och knappt hann man hamna i Stockholm förrän det var fullt med aktiviteter runt en. Igår träffade jag några kompisar och spelade paintball och i dag har jag spelat fotbollsmatch. Men det är kul att ha något att göra så jag ska inte klaga :)

Nu verkar det ju äntligen som om sommaren kommit. Det har varit riktigt varmt hela dagen vilket gör mig glad och lycklig. För dessa månader som nu följer, ja det är för dem man överlever och uthärdar vintern. Tycker ni inte?

Nu är det bara en vecka kvar i skolan och sen har jag gått en termin på min utbildning. Det är inte klokt vad tiden går fort för 150:e gången i ordningen. Men det tål att upprepas för att komma ihåg det :)

Och sen... ja sen är det sommar, sol och ledighet. Då blir jag 20 år. Nu är det bara 3 veckor dit. OMG tiden går fort (igen)

Nu har jag praktiserat ett par dagar på Kristanstadsbladet. Det går bra och är ganska kul faktiskt. Jag har till och med fått ett par artiklar publicerade i tidningen. Wihoo

Under dessa dagar har jag också fått vissa insikter om mig själv. Naturligtvis är man aldrig nöjd med den slutgiltiga version som man tillslut lämnar in. Förmodligen kommer man aldrig komma ifrån det heller. Men man måste lära sig att det duger. Kanske är det långt från perfekt men det fungerar bra. Det är läsbart och redogörande. Man måste släppa ambitionen att varje gång skriva något som tar andan ur alla. Att jag får skriva artiklar och får fortsatt förtroende kanske är gott nog. Sen utvecklas man hela tiden. När jag om ett år tittar tillbaka på de artiklar jag skrivit nu kommer jag nog tycka att de är fruktansvärt dåliga. Men så är det.

Men det som jag framförallt kommit till insikt med är synen på sig själv. Jag tror att John Guidetti kom till samma insikt när han flyttade till Manchester. I vilket fall lägger jag hans ord i min mun: Om inte jag tror på mig själv, vem ska då göra det? För mig innebär det framför allt att jag måste våga lita på mig själv. Att jag ställer rätt frågor när jag intervjuar någon. Att jag klarar av de uppgifter jag fått. Att jag är tillräckligt kompetent och duktig för att kunna skriva en artikel. Samt att våga se den tryckt dagen efter i tidningen utan att fullkomligt dö. Som jag gjort hittills.

Well. Inget mer att förtella. See ya back in Stockholm

Cuando lo pienso ahora es como otra vida. La vida en Nicaragua cuando estuve jugando con los niños. Me encantaron a ellos muchísimo. Me hablaron todo el tiempo y quisieron explicarme sobre su vida en el campo. No era una vida pobre como pensé yo. No, en cambio era una vida rica con adventuras cada día. Aquel día me dio mucho. Por la primera vez entendí que pobreza es. No es tener poco dinero o no tener la opportunidad a ir a la escuela. Vale, es pobreza tambien pero no la pobreza que te duele. La pobreza que te duele es que no poder cambiar su vida. En la casa donde se nació tambien se morirá. Da igual si se quiere estudiar en la universidad o trabajar a fuera del campo. No se puede salir ya que se debe cuidar sus padres cuando sean viejos, cuando no puedan trabjar. Pues entonse es la persona importante en la familia, la persona quien tiene ingreso. Supongo que la vida puede ser exactamente igual en Suecia. No en Estocolmo donde vivo yo, pero quizás exista en el campo sueco. Si una vez nació en un campo pequeño su desierto ya está decidio. Creo que donde se nace no tiene razón porque todos somos humanos pero. La cosa que tiene razón es que condociones se nace en....

Jag vet att mina läsare inte fattar (förmodligen) men wtf. Det jag ville förmedla kan bara skrivas på spanska. Jag vill skapa en känsla av hur det verkligen är att vara fattig. På riktigt. Vilket inte handlar så mycket om pengar utan är betydligt mer komplext än så......
Freja