Postkolonialismens barn
Spänningar mellan Syd- och Nordkorea. Även om experter säger att det inte är någon fara och att det förmodligen inte kommer utbryta någon konflikt blir jag oroad. För där finns risken att ett tredje världskrig utbryter. USA kommer helt klart att ta Sydkoreas parti medan Kina kommer stötta Nordkorea. Dessutom ryktas det ju om att Nordkorea äger kärnvapen. Usch... läskigt värre.
Men jag tänker inte gå in på en närmare analys. Framförallt för att jag bara blir ledsen när jag hör om tillståndet i världen och att alla bara bråkar hela tiden. Varför kan man inte bara låta alla vara som de är utan att hålla på att hävda sig eller påpeka sin rätt. Åhh....
I alla fall. Det som fick mig att skriva ett inlägg i dag var snarare en sak som fick mig att hoppa högt när jag läste min kurslitteratur. Just nu läser jag en jätteintressant kurs i historia som heter "Europas samhällsomvandling under 1800-talet" som i stora drag handlar om alla de förändringar som skedde under denna tid (upplysning, ideologier, industrialisering, imperialism, kolonialism, nationalism osv) och hur det ledde till hur det ser ut i dag. Superintressant. Om detta skulle jag kunna tala i timmar men ni förstår ju själva att det inte riktigt skulle fungera. Därför kommer jag tala om en sak som fick mig att bli riktigt förvånad.
När jag nu läste om arbetarrörelsens framväxt står det plötsligt i en av mina kursböcker att USA ansågs vara ett föregångsland gällande fackligt arbete. Jag tappade hakan totalt. Vem hade kunnat tro det. Vad boken inte tar upp är hur utvecklingen blev senare. För jag är knappast övertygad om att det ses som ett föregångsland i dag. Eller det vet jag ju inte förstås. Kan inte påstå att jag är insatt i USA:s arbetspolitik på det sättet. Kanske har de ett riktigt bra och starkt fack. Ingen aning. I alla fall känns det ju inte som om man framställer USA för att vara så i alla fall.
Nej nu ska jag inte prata mer utan låta er ta in och smälta detta. Återkommer en annan gång med andra resonemang kanske om detta. Om att nationalism och nationalitet är något rakt igenom genomkonstruerat eller att vi alla här i dag skulle kunna hamna under kategorin "postkolonialismens barn" och att vi är starkt präglade av det som hände under denna tid. Låter nästan som en bok. Kanske något att spinna vidare på? Vi får väl se...
Kom igen!
Här i Sverige är det en självklarhet att man har en toalett i sitt hem och att den fungerar som den ska. Vissa, eller kanske till och med många, har svårt för att gå på ofräscha och ostädade toaletter. Men vi måste komma ihåg att det är oss privilegiat. Nära hälften av alla människor i världen, 2.6 miljarder människor saknar goda sanitära förhållanden. Följden av detta blir bland mycket annat att ungefär 5000 barn dör varje dag i olika diarréer. Många i de länder där förhållandena är knappa vågar inte heller gå till skolan för att de rädda för att bli sjuka när de kommer dit. Dåliga sanitära förhållanden kan också kopplas ihop med genus där kvinnor kan vara särskilt utsatta. Dels blir det de som varje dag kan tvingas gå flera mil för att hämta rent vatten och således missar chansen att gå i skola och dels finns risken när de måste gå på allmäna toaletter fem minuter från sin bostad att de blir våldtagna eller liknande.
En av de vanligaste sjukdomarna som folk dör i söder om Sahara är inte HIV/AIDS som många får det att framstå som utan istället är det diarré eller lunginflamation. Avsaknaden av rent vatten/bra sanitära förhållanden och avsaknaden av penicillin är alltså det som dödar flest människor i världen. Enligt en skribent i en av våra större tidningar ska också antalet som dör av bristen på bra sanitära förhållanden vara fler på ett år än vad alla de som dog under samtliga väpnade konflikter under 1900-talet. Det är ganska många människor det....
Så här skulle vi verkligen kunna tala om brott mot mänskligheten om vi ska ta upp någonting. Jag tycker det är värre än alla de överlagda folkmord som skett i världen (och det betyder inte att jag tycker de var bra eller så de var fruktansvärda de med). Men det här är något som aldrig uppmärksammas, som pågår varje dag och som folk inte reagerar på. Krig och katastrofer tycker folk är hemska och hjälper till men när det handlar om vanliga saker och de människorna annars lever ganska hyfsat tycker man inte att det behövs. Det tycker jag är vidrigt rent ut sagt.
Är det verkligen så illa att det måste vara en svältkatstrof eller naturkatastrof för att vi ska göra något? Räcker det inte med att ilskna till över att världen är så ojämlik att det inte finns...?
Back in the USSR
Ja se det snöar, ja se det snöar, det var ju *host* roligt. Hurra!!! Eller inte? Nu har vintern kommit för en andra gång den här hösten. Huva, säger jag bara. Snö och kallt är inte min grej. Jag längtar mig bort till varmare breddgrader. För ett år sen satt jag i Barcelona vid den här tiden och lapade sol. Tror att jag badade någon gång i slutet av oktober. I början av november var det hur varmt som helst (kanske inte tyckte det då, men allt är relativt som man brukar säga). Anyway... Antar att ni inte besökt den här sidan för att läsa om mitt klag på naturfenomen. Nej istället ska ni få höra om någon "aktuell" (kan ju vara si och så med det) samhällsfråga.
Ett nytt bostadsområde ploppar upp i Norra Djurgården. Där finns krav på bostadsköparna hur de ska vara. Man ska vara miljömedveten (handla ekologiskt, ingå en bilpool, källsortera etc) samt motionera. Det är väl i och för sig inget märkligt med det. Finns ju sen tidigare rökfria hyreshus och liknande. Och det är väl egentligen i sin ordning att ställa krav på hyresgästerna. Men hittills har det innefattat att man betalar hyran i tid och visar hänsyn mot sina grannar samt inte förstår i lägenheten. Eller?
Sen när blev min privata livsstil statens angelägenhet?
Vad är meningen med detta? Är det för att skapa en granngemenskap eller för att man en gång för alla vill påvisa en korrekt livsstil? Finns det ens en utstakad mall för hur man ska leva på ett bra sätt? Betyder det också att om jag vill bygga ett hus där jag kräver att mina hyresgäster ska vara på ett visst sätt som inte stämmer överens med de gängse normerna, får jag det då?
I en demokrati tycker jag inte att man kan kräva att folk ska leva på ett visst sätt. Visst kan man ge direktiv och rekommendationer men man kan inte tvinga någon att vara på ett visst sätt. För då har vi kommit till någon slags diktatur som vill indoktrinera människorna i ett visst sätt att tänka och vara. Lägg sedan FRA på det och vi har hamnat i något farligt nära vi inte trodde var möjligt på denna sida Östersjön....
