Freja Andersson

Hösten har kommit till Stockholm och Sverige. Var jag än tittar ser jag träd som skiftar i rött, gult och brunt. När det är en fin och klar höstdag så solen lyser kan de nästan glänsa som i guld. När man är ute och går tidigt på morgonen är luften så kall att andedräkten står som ett moln runt en när man andas. Det doftar klart och friskt. En stark lukt av mull tränger också in mellan varven. Vid varje inandning bränner det till i bröstet av den kalla luften men av någon anledning känner man sig härligt stärkt av luften. Trots att kvällarna blir mörkare och mörkare drar dagarna av som kontrast genom att vara klara och soliga. Snart är sista chansen att ta en härlig höstpromenad och beundras av alla de färger som naturen bjuder på. När det sedan blir för kallt för att vara ute kan man kura ihop sig i soffan, insnärjd i en filt tillsammans med en kopp kaffe och en god bok. Mysfaktorn blir hög.

Så skulle man kunna se hösten. Men man skulle också kunna se den som en enda lång, mörk och grå transportsträcka till våren och sommaren. Dagarna kanske inte alltid är soliga och klara, utan de kan lika bra vara regntyngda och grå. Kylan biter fast i en och trots att man på alla möjliga sätt försöker värma sig fryser man likt förbannat om tårna och fingrarna. Det är en väntans tid som inte bjuder på några ljusglimtar alls.

Jag vet inte vilken av dessa som jag är anhängare till. Diplomatiskt skulle jag säga, som i alla andra fall, att jag är kluven. Vissa dagar är det vackert och underbart väder, man bara älskar att komma ut på en lång skogspromenad som friskar upp. Andra dagar vill man bara dra täcket över huvudet, gå i ide och inte vakna förrän i Maj.

Men oavsett om vi är höstromantiker eller sommarnostalgiker går det inte att förneka. Hösten har kommit och den är här för att stanna. Åtminstonde i en månad till...