Bittra, tunga ord
Jag är trött på Sverige. Trött på snö. Trött på kyla. Trött på allt. Min inspiration är nere på noll. Det skapar i sin tur att jag inte känner skaparglädje, inte tycker det är kul att skriva. Allt jag skriver blir dåligt med andra ord. I vanliga fall brukar ord och formuleringar spruta ur mig likt vatten från en vattenslang men nu kommer de stötvis i perioder. Varje ord jag printar ner känns som att dra bort ett plåster. Långsamt. En lång och utrdagen process som verkligen, verkligen smärtar. Tortyr på hög nivå.
Jag vill ut och resa. Åka runt i världen och se hur den ser ut på riktigt. Inte tro att jag vet hur den ser ut genom att läsa tidningar och titta på teve. För det är ingen verklig bild utan bara en tolkning. Och det vet vi ju alla hur det är med tolkningar. Lika sanna och verkliga som Askungen. Men vad gör jag? Sitter i snöiga Sverige och klagar. Grinar över de låga temperaturerna och längtar mig bort till varmare breddgrader. Men där stannar också mina restankar. För jag är en tråkig, rationell människa som inte gillar att vara spontan. Som inte gillar att spilla tid. Tänk om jag skulle ta uppehåll från mina studier i typ ett år och åka runt i världen istället. Men nej.. då är jag ju för gammal när jag kommer tillbaka. Har slösat tid på något som egentligen inte har givit mig något alls. Förutom livserfarenhet då, men det kommer man ju få allt eftersom ändå. Varför kan jag inte bara vara rolig och spontan? Våga kasta mig ut i okända vidder och göra något jag tycker är roligt? Varför sitter jag bara på min tjocka bak och klagar? Åhhh... Mer bitter än konjak. Och mer sur än gammal mjölk.
Om ni undrar varför jag skriver är det för att söka inspiration. Söka och försöka hitta tillbaka till mina gamla formuleringar och framförallt till min skrivarglädje. Den är som bortblåst och ersatt med en presationsångest som inte gör att det är kul. Skrivandet har gått från att vara något lustfyllt till att bli ångest och trortyr. I varje mening, formulering och ord ser jag inget bra. En femåring kan uttrycka sig bättre än vad jag kan för tillfället. Hoppas att det bara är något tillfälligt och inte något som håller i sig under en längre period....
Finbesök på Södertörn
Jag har inte så mycket att reflektera över det han sa på sin lilla föreläsning egentligen. Det var sånt där överflödigt demokratisnack om "we are very happy to co-operate with Sweden" och så vidare. En sak som han pratade om var dock very intresting och jag skrev ner det för eventuell efterforskning (som ni i dag inte kommer få ta del av). Vad han sa var i alla fall hur man ska kombinera dessa saker:
- Yttrandefrihet vs tolerans (till exempel Lars Wilks)
- Säkerhet vs frihet (till exempel terrorism och avlyssning)
- "Öppenhet" vs "stängdhet" (transparency vs confidentiality) (till exempel Wikileaks)
Han gick inte in på dessa frågor djupare och jag tänker i detta inlägg inte göra det heller. Eftersom detta handlar om ambassadsbesöket.
Vad jag också tar med mig från detta möte är alla olika frågor som studenterna hade. Jag måste börja med att säga att jag tyckte synd om amdassadören. Majoriteten av studenterna var starkt kritiska till USA, deras roll samt deras ställningstaganden i en mängd frågor. Bara här tycker jag det borde vara en väckarklocka för USA. När det är så uppenbart många, i ett land som kallar sig vänner med USA, är kritiskt inställda och inte litar på dem, borde man väl ta det på allvar och inte snacka bort det med saker som "Every action we're doing in the world today is great and necessary" etc. Är det inte ganska illa att många tycker att de är helt fel? Kanske borde man se över sin verksamhet en gång till? När en student anser att USA är ett större hot mot världsfreden än både Iran och Nordkorea, ja då borde man väl ta till sig det istället för att hävda att han är "completley wrong"? Men så är ju amerikaner ganska stolta av sig också...
Jag hade också en del frågor jag hade velat fråga honom om men som jag aldrig gjorde. Han pratade massor om demorkati och mänskliga rättigheter. Anledningen till att USA engagerade sig i så många andra länder var dessa länders brist på demokrati och mänskliga rättigheter. Och vilka är då inte bättre att lära dem hur det ska vara än USA. Samtidigt kan man ju fråga sig hur viktigt demokrati och mänskliga rättigheter är när ekonomiska orsaker kan komma i vägen. Och vad menar man egentligen med demokrati och mänskliga rättigheter? Först pressar man länderna att de ska ha fria val och demokrati, sedan attackerar man landet när de röstar fel. Vi har både Chile och Afghanistan som exempel. Vad är det för demokrati egentligen?
Den andra frågan jag ville fråga var om en amerikans liv var med värt än någon annans liv. För ger man USA en örfil svarar de med en fet, hård käftsmäll. USA hämnades Japan för Pearl Harbour genom att släppa två atombomber. De hämnades World Trade Center genom att starta krig mot ett helt land. Tänk om alla länder resonerade likadant. Då skulle det inte finnas många amerikaner kvar på denna jord..
Sist, men inte minst, ville jag fråga om han ansåg att "the american lifestyle, the american society" var det bästa av alla sätt att leva på. Inte om han tyckte det rent personligen alltså, utan om han ansåg att alla länder skulle följa den modellen. För man kan ju se att ett land som inte sympatiserar med USA snabbt uttalas som fiender och ett hot mot världsfreden. Är det alltså så att man inte bara anser sitt eget samhälle överlägset är det också så att man vill applicera detta på alla andra länder också...?
Några av mina tankar. Men jag vill dock poängtera att jag inte är jättekritisk mot USA men jag håller inte heller med dem i alla lägen..
Än lever imperialismen
En ensam kvinna står på det öde torget. Runt om henne visar söderslagna fönster och igenbommade butiker konsekvenserna av de senaste veckornas kaos. I hennes ögon brinner frihetens eld. Har den väl börjat sprida sig ska det mycket till för att få den att slockna. Scenen är som hämtad från Egypten. Men den skulle också kunna spegla Iran, DDR eller Frankrike.
Gemensamt för alla dessa revolter är törsten på frihet. Den utbildade medelklassen var trött på att inte få vara med, att alltid ställas utanför. Så de började kräva demokrati. Rädslan som förut präglat befolkningen gentemot makten ersattes med ilska och ur den föddes en revolution, ett rop på frihet. I Europa hyllas dessa revolutioner. Frankrikes nationaldag härrör stormningen av Bastiljen och USA:s nationaldag påminner om självständighetsförklaringen. Men när länder utanför väst revolterar är tongångarna annorlunda.
För de vet inget om demokrati. Om mänskliga rättigheter. Hur man styr ett land. Så därför måste vi naturligtvis hjälpa dem. Ty gör vi inte det, kommer diktaturer, teokratier eller anarki att uppstå. Risken är naturligtvis också stor att den tillsatta ledaren är kritisk mot väst. Och det vet vi ju alla vad det innebär. Att vara kritisk mot det västerländska samhället är detsamma som att vara odemokratisk. Därför borde ju USA och EU gå in meddetsamma, tillsätta en ledare eftersom vi vet hur det ska vara.
Men vad är då demokrati? Vad är jämställdhet och jämlikhet? Tja, enligt oss i väst är den enda sanna och korrekta definitionen så som vi ser det. Länder som har en egen syn eller ställer kritiska till vårt system uttalas snabbt som fiender. Detta får mig att tänka på forna tiders kolonisering och imperialism. Där vi talade om ”the white man’s burden”, att vi måste hjälpa dem. Där igenom rättfärdigade vi allt som hade med kolonisering att göra. Och sett till idag, vad är egentligen skillnaden?
Iran, exempelvis, utmålas som ett ojämställt land där kvinnors möjligheter i princip är obefintliga. Vad vi dock glömmer är att det islamistiska styret öppnade möjligheter för tusentals kvinnor. Alla de kvinnor som levt i traditionella hem. Tvingats bära burka och vara instängda i hemmet. Plötsligt fick de komma ut på gatan. De kunde börja studera och skaffa sig kunskaper. Dessa kunskaper har varit ovärderliga i den iranska kvinnans kamp för självständighet. Är inte också det en form av jämställdhet?
Därför bör USA och EU vänta med att gå in i Egypten. Låta dem utveckla sig själva. Sätta egen prägel på styret och göra egna definitioner. För om vi ska börja bestämma över andra människor och hur de ska ha det är vi inte annat än lakejer åt den makthavare folket avsatte. Och inte minsta demokratiska, som vi säger oss vara.
Miljö eller gener?
Naturligtvis är det inte det ena eller det andra. Självklart är det en blandning. Men jag tror att miljön har större påverkan än eventuella gener. Jag är exempelvis hyfsat duktig på att uttrycka mig i skrift. Beror det på att jag har en gen som gör att jag är bra på det och att folk som inte kan uttrycka sig i skrift saknar den genen? Knappast. Anledningen till att jag skriver helt okej ligger antagligen i att jag alltid har gillat att läsa. Därigenom har jag fått massor med olika knep på hur man kan skriva så bra som möjligt och således lärt mig att skriva bra. Alla kan därför bli bra på att skriva, det handlar inte om någon gen.
Dock verkar trenden i samhället vara den att man förklarar allting med hjälp av gener. Alkoholism beror på gener. Kriminalitet beror på gener. Våldsamhet beror på gener. Absolut. Man kanske har en gen som gör att man lättare blir beroende av alkohol eller inte, men det har troligen liten påverkan på om man blir alkoholist. Jag skulle hävda att alla människor i världen kan bli akoholister, kriminella eller vad det nu handlar om, gener till trots. Istället handlar det om den sociala situation man befinner sig i. Eller vad man hade för uppväxt. Eller någon annan förklaring som ligger i miljön. Sedan kanske genen i fråga spelar in på hur lätt man har att hamna i ett beroende eller ta sig ur det. Bara för att man skulle sakna en eventuell alkoholistgen tror jag inte man undgår att hamna i ett beroende om man dricker för mycket.
Dessutom. Att hävda att allt är genetiskt är också att ta bort ansvaret från staten och från människan. Om allt bara är genetiskt är det således inte något fel i samhället som gör att folk börjar dricka, blir kriminella, misshandlar etcetera utan det är bara deras eget fel. Deras defekta geners fel. Skulle man utrota dessa gener skulle världen vara perfekt. Då skulle det inte finnas några fel alls eftersom felen i världen idag beror på att människor har svaga gener. Genom utrotning skulle bara perfekta människor födas. Människor med rätt och bra gener. I detta samhälle så gör man gentester på alla som vill skaffa barn för att försäkra sig om att föräldrarna är lämpliga att skaffa barn. Under graviditeten gör man återkommande tester för att se att det bara föds bra människor. Barn som på vägen skulle anses vara fel, till exempel ha Downs Syndrom, aborteras bort. För de passar inte in i den värld vi vill ha. I denna perfekta värld. Här finns bara plats för perfekta människor. Likadana. Med exakt samma gener.
Är det verkligen så vi vill ha det? Att någon annan ska få avgöra om jag ska få skaffa barn eller inte? Att det inte ligger några sociala orsaker alls till varför folk blir alkoholister, kriminella och så vidare? Jag anser att om man resonerar i dessa banor så är man ute på hal is. Då förespråkar man ett samhälle där vi har tappat bort det unika med varje person. Då förespråkar vi ett samhälle där staten eller den enskilda människan inte har något ansvar alls eftersom de fel som blir beror på en eller flera personer som har fel gener, som egentligen inte har i detta samhälle att göra. Då förespråkar vi utrotning av vissa typer av människor eftersom världen skulle bli en bättre plats utan dem. Då förespråkar vi det samhälle som vi, efter andra världskriget, säger oss vara emot. Så vill inte jag ha det...
