Lions for lambs
Jag var med Norman och Eve idag och tittade på en film som jag verkligen kan rekomendera! Lejon eller Lamm heter den och jag kan nästan säga att det var en av de bästa filmer som jag sett. Den handlar om USA och allt som pågår under ytan. Den fokuserar på Irak kriget och på hur männiksor kan göra vad som helst bara för att få så mycket makt som möjligt. En annan sak som den också pratar om är att det är bättre att göra något och misslyckas än att inte göra något alls. Verkligen superbra! Den borde ni se allihopa, jag blev helt frälst. Köp biobiljett eller tanka ner från internet NU!
Jag har skrivit allt på Normans dator och sparat bilden på hennes computer. She's gonna kill me!!!!!!!
Dejá vú eller hur det nu stavas
Jag har tänkt på att alltid i historian har människor skyddat sig med samma argument. Så fort de blir anklagade för att ha gjort något dåligt mot någon annan människa säger vi. "Men vi visste inte om det, de gjorde det bakom våra ryggar". Så sa det tyska folket när de såg koncentrationslägren och så sa sovjeterna när de såg gulag. Och så säger vi idag när vi ser barnarbetare på bomullsplantage. När vi säger det är det som om allt är förlåtet och som om vi är fria från allt då och inte behöver ha något dåligt samvete eller göra något åt saken. Hallå människor hur kan vi leva med det? Okej att vi inte visste något innan, men nu, herrgeud vi kommer aldrig kunna gottgöra dessa människor. Borde vi inte, likt Oidepus, skära ut våra ögon, när vi bara ser men verkligen inte inser?
Jag är så dramatisk
Jubileum
Det här känns speciellt. Det här inlägget är ett jubilem. Det här är så frutansvärt bra så jag tror att jag känner mig stolt, som att jag gått igenom en viktig fas i mitt liv. Det här är mitt hundrade inlägg. Ojojoj, säger jag bara. Nu känner jag att jag skulle kunna använda detta speciella tillfälle till något bättre än att sitta och prata om blogg. Men jag har helt enkelt inget att berätta. Min helg har varit ganska simpel, inget händer liksom:
Fredag: Vara med Elli, tänkt att dra till Barkarby på fest, men hade ont i huvet så jag skippade det kändes ganska tråkigt hoppas att jag får fler chanser istället
Lördag: Fotbollsturnering hela dagen kommer hem med näsont efter att ha fått en kick på näsan, pallar inte göra något på kvällen är hemma och glor.
Söndag: Har visserligen inte varit söndag än, men jag ska träffa en nyfunnen vän (kanske) så det känns bra och trevligt.
Jaja nu ska jag inte skriva mer på detta jubileum, men jag avslutar med en gammal goding som jag inte kört med på ett tag, men nu när det är jubileum måste man ju blicka tillbaka och minnas, ni kanske vet? Just det! En bild. Dagens bild får representera jubileum och fest (eller ja tolka den som ni vill, det är ju er ensak)
Tjaa...
Facebook igen
Jag har som alla andra hippa personer i världen skaffat mig facebook. Det är roligt med sidor där man kan hitta människor som man känner. Just nu har jag lyckats skrapa ihop hela 95 vänner. Oyeah, så många kompisar jag har. Eller inte? Jag menar av mina 95 vänner är det ungefär 40 st som jag träffar ofta, jag vet knappt vilka alla är. Ungefär fem stycken av dem jag är kompis med är utländska killar som skrivit följande mejl till mej;
"Hello Freja! My name is x and I live in y. I saw your photo and I felt like I want to be a friend of yours. I think we can develop a beautiful friendship and later on maybe see eachother". Okej, men det är ju bra... vilka är dessa människor. Jag menar en 25årig kille från Nicaragua... Gosh
Massor som jag också är kompis med gick/går jag i skolan med. Många av dem känner jag inte som vänner, man säger hej till dem i korridoren eller liknande. Men så är det. Jag menar av mina 95 vänner pratar jag med typ 15 på facebook. Hur många vänner har jag då egentligen. Asså är det så att det är prestige att ha många vänner, är det därför folk som jag pratade med en gång när jag gick i sexårs addar mig. Herregud, jag veeet att jag inte behöver acceptera men ni vet hur det är. You have 4 friends recuest. Åhh vad kul, jag vet inte vilka de är, men skitsamma. Men det är ju ganska töntigt att ha 234 vänner och bara prata med 10 stycken för då har man ju inte så många vänner egentligen. Men som sagt jag behöver inte acceptera. Jag fattar bara inte varför det är så status att ha många vänner om man inte ens känner alla bra och att det inte är status att ha få vänner. Herregud, men det är inte antalet vänner som räknas utan snarare hur bra vän man är med de. Nej nu ska jag in och nörda på facebook, tror att jag ska skriva till någon som addade mig barasådär.
Ha det najsigt barn och alla ni andra med
/F
Välgörenhetsgalor? Jag kräks!
Nej sånt gillar jag inte alls. Visst är det bra att pengar går till välgörande ändamål, men nej usch. Den här artisten som uppträder hur mycket bryr sig den om världen egentligen. På den här galan visst, men annars då? När den här galan inte är, vad gör den då? Sitter och kliar sig i naveln, säger fy vad hemskt med en svältkatastrof och slänger maten den inte orkar i papperskorgen, eller? Lutar sig tillbaka på att den faktiskt bryr sig om världen för att den deltar i en gala om året? Men man kan aldrig vara nöjd med det man gör och luta sig tillbaka på det, det finns alltid saker att göra för att det ska bli ännu bättre, aldrig säga att "jag har redan dragit mitt strå till stacken". Detta gäller inte bara offentliga personer, utan alla. Jag menar, jättebra att vara nere och jobba som volontär i Uganda ett år, men man kan inte vara nöjd sen. Dessutom vet jag inte om jag gillar volontärarbete. Jag menar åka ner dit och jobba som lärare eller läkare, men lärarna och läkarna som finns där nere då, de inhemska lärarna och läkarna? Ska vi ta deras jobb? Det är ju verkligen att säga, vi i väst kan kom till oss och ni får bra vård/utbildning och vips kanske det blir ett större fattigdomsproblem eftersom arbetslösheten ökar. Vi kan inte göra så, vi måste låta alla länder utveckla sig själva, för vi vet inte vad som är bäst för dem och det kommer inte bli bättre av att vi kommer och lägger oss i och tror att vi alltid gör det bästa.
