Så var det dags igen
Jag tycker det ska bli riktigt skönt att få analysera och tycka saker denna termin. Förra terminen handlade mycket mer om att man skulle vara objektiv och hitta någon annan som sa allt det man redan räknat ut. Jag som skribent fick inte tycka något utan skulle endast förmedla det andra sagt och därmed få fram något uttänkt budskap. Det var kul det med, men jag har verkligen saknat att sitta på ett seminarium och analysera. Nu ska jag äntligen få göra det fullt ut!
I helgen drabbades jag av en stor chock. Jag hade under fredagen blivit intervjuad av DN inför valet med anledning att jag var förstagångsväljare. Naturligtvis ställde jag upp (eftersom jag själv har fått göra enkäter vet jag hur jobbigt det är att hitta människor). Däremot trodde jag att det skulle bli en liten bild som det brukar vara när det gäller enkäter. Men icke sa nicke... Istället ser jag en brontobild på mig när jag bläddrar i tidningen och får självklart värsta chocken. Men samtidigt kan jag ju inte göra något åt det...
Skolan - alltid lika het
Det jag framförallt tycker är att skolan ska individualiseras mer. Skolan ska vara till för alla elever och erbjuda alla stimulans och lärande. Oavsett hur duktig du är i skolan ska du varje dag du går därifrån känna att du lärt dig något nytt. En lösning skulle kunna vara att ha nivåanpassade klasser men jag tror att det finns en risk för utslagning i så fall. Om klass A är alla duktiga elever och klass B de sämre. Jag tror inte heller att man kan ha skolor som är nivåanpassade. Sanningen att säga tror jag att integrerade klasser är det bästa sättet att höja en klass totalt. Samtidigt får det inte ske på bekostnad av de duktiga eleverna. Det är en svår balansgång men jag tror att det går. Framförallt genom att det ska finnas mer kompicerade uppgifter att ta sig an när det gäller detta. Till exempel i matte kan de som har förstått ett moment få arbeta med problemlösning där de måste tillämpa sina kunskaper i det de har.
En annan sak i tanken med en individualiserad skola är att alla ska ha möjlighet att visa vad de går för. Redan i tidig ålder börjar man jobba med mentorskap. Där sitter läraren med eleven och skriver ner mål för vad de vill uppnå i skolan under läsåret. Sedan diskuterar de vad som behövs göras för att målen ska uppnås och lägger upp en arbetsplan som man ska jobba efter. Under året har man återkommande träffar där man diskuterar och utvärderar hur det går. Man ska också få en insikt i hur man bäst lär sig. Genom att skolan erbjuder en utlärande form som stimulerar alla fem sinnen och i samarbete med mentorskapen ska eleven förstå vilket det bästa sättet är för att just den personen som individ ska lära sig bäst. För alla lär sig inte bäst genom att sitta stilla på en stol och lyssna på en mässande lärare och sedan läsa till sig de kunskaper som fattas. I dag ser skolan ut lite som så vilket gör att många elever inte har möjlighet att visa vad de går för. Det sättet som tillämpas i dag behöver inte heller vara det bästa. Skolan måste vara en oas där nya idéer kan frodas och kreativiteten flödar.
Den måste också handla om uppmuntran. Att låta eleven göra som den själv tycker är bäst och pusha den i så mycket som det går. Krav ska aboslut ställas på eleven men inte genom förbud utan genom att visa att man tror på honom eller henne. Jag tror att det skulle ta bort mycket av det stök som i dag är i svenska skolan. Genom att alla känner sig sedda och att alla känner att någon tror på en kommer ordning och reda att infinna sig. Det är inget som man måste reglera kring.
Minst lika viktig som kunskapsutvecklingen är också den personliga utveckling som ska ske i skolan. Den ska inte handla om att mata in massor med fakta och göra en likgiltig (som de sjunger om i "The Wall" av Pink Floyd). Istället ska det handla mycket om att kritiskt granska det man lär sig och ifrågasätta det som i dag finns. Många i Sverige lyfter gärna fram Astrid Lindgren och hennes karaktärer som någon nationalikon men man verkar inte vilja efterleva det i särskild stor utsträckning. Pippi, Emil och många andra av hennes figurer är barn som verkligen går emot normen och är annorlunda. Men så verkar inte skolan i dag. Man får inte skilja sig från mängden och hitta ett annat sätt som är bättre eller ifrågasätta rådande norm. Mer av sådant. Lärarna ska inte vara auktoriteter som eleverna är rädda för utan snarare ett stöd för att nå dit man vill. Så kommer också respekten gentemot lärare att öka. För man respekterar bara de personer som respekterar en själv. Eller så är det i alla fall för mig.
Jag vet inte om mina förslag skulle förbättra situationen i skolan. Men jag tror definitivt att det skulle vara mer effektivt än att bara skapa nya lärarjobb. För det är inte där det brister. Snarare i att skolan i dag inte är till för alla... Nu är det bara kvar att undersöka vilket parti som ligger närmast mina tankar gällande skolan :)
Kina
Förlåt för dålig uppdatering. Jag har visserligen varit ute och flängt en hel del i sommar men det rättfärdigar ingenting. Dessutom har jag varit hemmavid i ungefär två veckor vid det här laget. Så nu tar jag mig i kragen och skriver ner en rad eller två. Eftersom jag är relativt nyhemkommen från Kina kommer detta inlägg handla om mina upplevelser och tankar kring det stora landet i öst. Jag kommer inte skriva ner en massa skit och trams om hur det var, utan istället kommer ni få läsa utdrag ur min dagbok jag hade med mig på resan. Se det som något hedrande då ingen någonsin har fått läsa min dagbok innan. Så... reed and weep people:
Shanghai måste vara en av världens mest moderna städer tänker jag medan vi vandrar genom staden. Moderna inglasade skyskrapor som sträcker sig långt över molnen kantar gatorna vi går omkring på. Ett myller av folk som alla är iklädda moderna västerländska kläder och som glatt ler mot oss när vi går förbi. Gatorna är proppade med bilar som ilsket tutar på varandra i eftermiddagstrafiken. Underbart matos från alla gatukök blandas med en närmast kväljande stank från de många offentliga toaletter som finns här. Intrycken är många som jag samlar på mig efter att bara varit några timmar här. Jag försöker rada upp dem och minnas dem alla. Det är så mycket som jag måste komma ihåg för att senare kunna återskapa en känsla hur det verkligen var. Inte bara minnas dem som kalla och stela bilder på ett fotografi.
Shanghais jättekomplex till skyskrapor tar andan ur mig. Jag skulle kunna stå i timmar och beundra de vackra byggnaderna som för tankarna till Manhattan och New York. Staden är egentligen som vilken västerländsk stad som helst med gallerior, höghus och bilköer. Först blir jag besviken över att Kina inte är mer exotiskt och kulturellt olikt som jag tänkt mig. Sedan tänker jag på de många timmar vi pratade om just detta på Globala och får acceptera att Kina inte längre är vackra palats, drakar och fina sidentyger. Det hör till det förgångna. Men jag gillar det nya Kina starkt.
Jag finner en viss charm i att kineserna trots den moderna fasaden inte helt anpassat sig till det västerländska levernet. Varje gång vi går över gatan måste vi springa så fort vi kan eftersom bilisterna inte väjer eller stannar för en gående. Istället tutar de bara ilsket och kör ännu snabbare. Fartbegränsingar spelar ingen roll. System med vem som ska köra när finns inte heller utan alla kör bara när de har lust. Jag är förvånad över att jag inte sett en enda olycka än så länge. I tunnelbanan råder kaos. Alla ska på till vilket pris som helst. De bufflar och puttar på varandra, tränger sig förbi utpasserande och mosar sig in i redan överfyllda vagnar. Vi rädda västerlänningar riskerar ibland att inte komma med då vi snällt står vid sidan om och väntar på vår tur. Det enda sättet att komma med är att vara som kineserna och knuffas. På matställena slafsar man i sig maten. Soppan slurpar man högljutt upp. Skräpet slängs på marken. Vissa sitter utan tröja vid matbordet och kedjeröker cigaretter. Nästan alla matställen vi går förbi luktar cigarettrök blandat med all den mat som går att få. Visst kan jag ibland störa mig på att kineserna inte är som vi svenskar. Men å andra sidan finns inget som talar för att deras beteende skulle vara sämre. Och nu är det faktiskt jag som är gäst och får anpassa mig. Så det är väl bara att knuffas, surpla soppa och slafsa istället för att se på det med förakt...
Shanghai döper jag fort om till kontrasternas stad. Mellan allt modernt och västerländskt lyser ibland små traditionella kvarter igenom. Kontrasterna är så slående så man blir helt mållös. De traditionella kvarteren i Kina kallas hutonger och är som små låga radhus. Fasaderna är för det mesta grå och ganska slitna. En hel familj verkar dela på max två rum. Å andra sidan råder ju enbarnspolitik i Kina så familjerna är inte alltför stora. Vatten och toaletter verkar hela området dela på. Vilket inte betyder fruktansvärda sanitära förhållanden. Istället verkar det ganska fräscht förutom de puffar av bajsdoft som då och då kommer men man överlever. Hutongkvarteren kan liknas vid små fyrkantiga hus som sitter ihop och har stora öppningar där man kan se rakt in i lägenheterna. Rummen är inte särskilt stora. En medellång svensk man skulle nog inte kunna stå rak i vissa delar av hutongerna. Eftersom utrymmet är knappt befinner sig de flesta boende ute på gatan. Där spelar de mahjong, dricker te, diskuterar, säljer allt och inget i sina affärer eller bara sitter. De har ett spännande sätt att sitta på kineserna, de sitter liksom på huk med hälarna i marken, tårna åt sidan och händerna på knäna. Det mest förbluffande är att alla kan sitta så gammal som ung. De flesta barn som bor i hutongerna ser glada ut när vi går förbi. De ler stort och vinkar, en del kläcker också ur sig ett försynt hello. När jag svarar Ni Hao (hej på kinesiska) ler de ännu störra och skrattar lyckligt. Shanghai. Kontrasternas stad. Modernt blandas med traditionellt. Gammalt med nytt. Fattigt med rikt.
Peking är mycket mer kulturellt och traditionellt än Shanghai. Här får jag större bekräftelse på mina förväntningar jag hade med mig hemifrån. Det känns som om regeringen valt att spara och i vissa fall spä på med de traditionella i huvudstaden samtidigt som de minskar på det i andra provinser och städer. Men vem vet. Här finns inga höghus men hutonger finns det desto mer av. Vandrarhemmet vi bor på erbjuder till och med hutongvisningar.
Himmelska fridens torg är nog det av alla attraktioner som finns att se i Peking som jag helst vill titta på. Det är världens största offentliga plats. Jag sveper med blicken över torget och försöker tänka alla demonstrationer och uppror som skett här. För mig symboliserar den så mycket. Å ena sidan frihet och revolution då det var här som de maoistiska studenterna under fyrtio- och femtiotalet demonstrerade och sedan gjorde revolution. Deras möten och aktioner hade stor betydelse för att få bort kjesarens förtryck och skapa en kommunistisk stat. Å andra sidan den kommunstiska diktaturen och tvivlet på om de verkligen gjort Kina bättre. Även om diktaturen innebar att till exempel alla fick utbildning och att alla fick äta sig mätta skedde det på de mänskliga rättigheternas bekostnad. Studenter som 1989 demonstrerade mot statens förtryck sköts oskyldigt ner och skapade ett enormt blodbad som senare fick namnet massakern vid himmelska fridens torg. Men om detta finns inget att läsa. Det finns inga monument som hedrar alla dem som fick sätta livet till. Regeringen hävdar att massakern aldrig ägt rum. De som påstår annorlunda ses som fiender till staten och fängslas. Sorgset blickar jag mot den röda fanan vid kongresshallen som sakta fladdar i vinden. Med blicken fäst mot den undrar jag om det är värt det. Är det värt att förtrycka människor på det sätt som ändå sker undercover i Kina för att uppnå kommunismens ideal?
Jag märkte till exempel första dagen jag var här att varken Facebook eller YouTube går att komma in på i Kina. Båda två är spärrade av den kinsesiska regeringen. Varje gång jag eller någon annan är inne på internet har de full koll på vad man tittar på och skulle man hamna på en sida de anser vara olämplig stänger de av den illa kvickt och förmodligen tar de kontakt med den människa som var inne på sidan. Inte heller får restauranger ta emot dricks. Vi försöker lite vid några tillfällen. Propsar på att de ska ta emot det. Det är väl ingen som märker, eller bryr sig (?), om de tar emot lite extra. Men servitrisen tittar bara skrämt på oss och vägrar ta emot det. Jag börjar först nu inse hur det är att verkligen leva i en diktatur. Det är mycket värre än hur jag föreställt mig.
Ja... Några ord om hur jag upplevde Kina. Naturligtvis finns mycket mer att säga. Men det får ni ta med mig personligen.
