Vet inte ens vad syftet med texten var....
Jag vet inte vad det är som gör att det ofta blir så fel. När jag slutade grundskolan bestämde jag mig för att inte ta så seriöst på allting. Jag skulle inte vara överambitiös och övertrassera mitt orkkonto varje helg som jag gjort sedan jag börjat skolan. Nu skulle jag istället leva och kunna ta lite lättare på saker och ting. Ingen visste vem jag var, jag kunde skapa mig en ny identitet som inte var befläckad av hur man såg på mig i grundskolan.
Naturligtvis kom det inte att bli så. Trots gymnasiet och min nya chans hamnade jag fort i gamla invanda mönster. Mina nya klasskamrater insåg snart, som mina gamla klassisar också gjort, att jag hade höga ambitioner och bra betyg. Att om de inte förstod något så frågade de mig och jag hade ofta svaren på frågorna. Jag fortsatte att bli gruppledaren i alla grupparbeten. Det var mig folk ringde när de inte visste och det var mig man rådfrågade. Förutom mina egna arbeten hjälpte jag många att göra sina arbeten också. När jag ser tillbaka på min gymnasietid kan jag förvåna mig över att jag inte gick in i väggen. Hur många gånger ringde inte folk dag innan deadline och var inte klara varpå de förväntade sig att jag skulle skriva klart det. Av någon konstig anledning hann jag alltid. Men... tänkte jag alltid, men när jag börjar högskolan. Då kommer det inte bli så.
Så började jag ju då högskolan och vad hade jag egentligen förväntat mig? Att nu gick jag åtminstonde bara med folk som ville plugga, de var inte tvingade till någonting. Och visst har jag inte jobbat ihjäl mig än. Men telefonsamtalen kommer ändå. Om när vi börjar, att man inte kommer till skolan och att man behöver hjälp.
Kanske trivs jag lite med den rollen ändå. Att folk vill ha min hjälp handlar kanske inte om lättja utan kanske om att de anser mig vara en kompetent person. Genom att de andra hör av sig får jag en bekräftelse som kanske många elever som är lika duktiga som jag aldrig får. Kanske var det det som gjorde att jag klarade skriva hela Motorolas produktionsprocess från råvara till avfall fem timmar innan deadline, efter att ha fått ett telefonsamtal sex timmar innan deadline att personen som skulle gjort det inte hade börjat och nog inte skulle hinna. Kanske var det det som gjorde att jag klarade av att skriva i princip samtliga artiklar i vår Nicaraguatidning eftersom de andra inte iddes komma till skolan. Jag vet inte, men det hjälpte nog. Samtidigt sätter jag mig i en jobbig sits eftersom jag inte drar gränser och folk förväntar sig att jag ska göra det de inte gör. Vad händer den dagen jag inte längre finns där och håller dem om ryggen?
Stockholm... vi minns
Alla de platser som omnämns i boken går att hitta även idag. I somras begav jag mig bort till Vita Bergen och bara tittade och begrundade. Lade mig ner i gräset och blundade ett tag. Kunde nästan drömma mig bort till en sedan länge bortglömd tid när söder inte var lika hippt som idag. Det som egentligen gjorde att jag överhuvudtaget tog mig i kragen och en gång för alla löpte igenom alla dessa böcker var inte att alla pratat om att de var så bra utan efter att jag av en slump råkat läsa inledningen till hur Per Anders Fogelström började skriva böckerna. Hans främsta argument var att majoriteten av alla de människor som levde under denna tid i Stockholm fick aldrig komma till tals. De var bara gråa, anonyma bylten som råkade finnas med, men som glömdes bort samma dag som de dog. De människor som på ett eller annat sätt hjälpte till att bygga upp Stockholm finns inte omnämnda i några historieböcker. Det här var hans sätt att betala tillbaka en del av sin historiska skuld (om man nu kan ha en sådan? Kom på det uttrycket nu) och således kan jag betala tillbaka min historiska skuld genom att läsa dem. För att sedan minnas och komma ihåg hur många gråa, anonyma människor som innan jag kom till har kämpat för sitt liv i hopp om en bättre morgondag. Alla de rättigheter och det liv vi idag kan leva är det någon anna som kämpat för att vi ska få. Kom ihåg det innan vi bara förkastar alla rättigheter som idag finns. Att minnas det som en gång varit och hur det har sett ut på riktigt är att kanske ge dessa, den anonyma gråa massa, en litet stråk av rättvisa...
Snart har jag levt i två decennium
När ska denna vinter någonsin ge med sig? Jag är trött på snö och kyla. Jag vill ha vår. Det är ju ändå den 13 mars idag. Bara tre månader till juni liksom, två och en halv till och med. Men så kan det vara. Jag kanske inte ska vara så etnocentrisk och säga att det ska vara sol och varmt bara för att det är juni. I andra delar av världen är ju juni en vintermånad. Knäppt det där, men så är det. Bara det någon gång blir varmt och skönt så jag slipper ha på mig 120 kilo kläder är jag nöjd. Gärna inom en snar framtid också, jag vill inte vänta till jag blir gråhårig.
Flera av mina vänner har uppnått den aktsamma åldern på 20 år. Jag blir lite skräckslagen. Om tre månader är det min tur att bli så gammal. Vissa gånger kan det inge mig samma panikkänslor som jag hade den gången för två (!!) år sedan när jag stod på gränsen att bli myndig. Andra gånger känner jag bara att det kommer som det kommer. Obviously har andra klarat sig galant när de blivit 20 och varför skulle jag då inte göra det? Hur som helst ser jag fram emot det med skräckblandat förtjusning. Jag lämnar den omtalade tonårstiden bakom mig och tar ett steg in i.... vuxenlivet? Eller är det bara en fortsättning på den period vi väst kallar ungdomstiden. Låt mig inte sitta och filosofera kring detta kära läsare. Mitt projektarbete på gymnasiet behandlade just denna fråga. Vad ungdomstiden egentligen är och om den ens existerar. Spännande var det faktiskt, men jag tänker inte lägga upp min research och mina slutsatser á la C-uppsats här. Jag lovar er på heder och samvete att ni skulle sluta läsa efter ungefär två rader.
Nej, nu ska jag inte uppta er dyrbara tid mer. Ikväll är det final i melodifestivalen. Jag med mitt bristande intresse ska inte titta på det utan göra andra roliga saker istället. Det finns ingen mening med att se finalen om jag inte sett något av de föregående avsnitten. Ska jag vara ärlig vet jag inte ens vilka som är i final. Men man ska inte misströsta, jag får ju reda på resultatet imorgon. Lär väl komma på förstasidan i någon av Stockholms stora morgontidningar. Det ska väl till ett nytt 11 september för att melodifestivalfinalen (vilket vidrigt långt ord) ska bortprioriterad. Ha det gått alla läsare!
Det största felet en människa kan begå är att vara en man?
Nu ska jag återgå till mitt pluggande (en lördagskväll, omg no life)
I didn't realize how fun it was...
Jag trodde inte att media och journalistik var min grej från början. Först tänkte jag att jag ville arbeta som lärare, men jag är inte så säker på det längre. Journalisim is the shit som man säger på andra sidan Atlanten. Sjukt roligt och lärorikt. Om inte annat så blir man otroligt allmänbildad och lär sig skriva korrekt svenska. Att jag dessutom får möjligheten att kombinera detta med ett samhällsämne gör det ju bara ännu bättre. Tre terminer journalistik och tre terminer historia. Så nu vet ni vad jag ska göra de närmaste tre åren. Efter det vet jag inte om jag vill kasta mig ut i den hårda branschen med en gång eller om jag pluggar lite till. Typ tar en strökurs i statsvetenskap och etnologi. Det låter väldigt intressant måste jag säga. Sedan tar jag medieseverige med storm och skriver massa artiklar i någon, inte alltför populär, tidskrift. Ja ni vet, typ en organisationstidning eller någon torr tidning om historia på nördnivå där jag får föra mina resonemang som ingen annan orkar lyssna på. Låter som en bra idé. Rusningen på journalistjobb till de tidningarna är förhoppningsvis inte alltför hög.
Fick höra häromdagen att jag skulle passa att prata i radio. Jag höll med till 0 procent. Tack men nej tack. Jag vill så inte vara en offentlig person. Jag vill vara anonym för den stora massan. Jag vill vara som alla andra utan att för den sakens skull gå ifrån mina ideal, men ni förstår vad jag menar. Det är jobbigt att sticka ut för tillsist sticker man bara ut för det har blivit en principsak. Men nu ska jag inte delge er med mer (o)relevanta tankar utan återgå till mitt flitiga pluggande. Ha en bra dag!
