Vad trött man blir
Jag tycker det är ganska konstigt egentligen. Att samhällets regler plötsligt inte gäller på fotbollsplanen. Plötsligt tycker folk att det är okej att slå en annan människa. Plötsligt kan man bete sig som ett as eller jag vet inte vad, bara för att man befinner sig på fotbollsplanen. Som om andra regler skulle gälla där. Hur knäppt är inte det? Jag tror inte att många av dem som beter sig som idioter vid fotbollsmatcher gör det i andra sammanhang. De kan vara alla möjliga från vd:ar till småbarnsföräldrar. Som kan göra vad som helst från att ropa otrevliga saker till att nita en annan människa.
Dessutom är det så tråkigt att några idioter ska få representera en hela idrotten. Att folk tänker slagsmål när de tänker fotboll. Att man stänger in sig när det är derby och att hela poliskåren samlas utanför Råsunda. Jag vill inte ha en sådan utveckling och ärligt talat... vem vill det egentligen?
Därför måste vi också stå upp mot sådant fjanteri och visa att fotboll verkligen inte är samma sak som slagsmål.
Filmtajm!
I alla fall. Filmen var naturligtvis inte lika bra som boken, men trots det gillade jag den starkt. Den var rättfram på något sätt. Den oklippta, ocensurerade sanningen. Visserligen betraktade från en persons vinkel, men så är det alltid. Oavsett film och oavsett tema.
Temat för denna film var jämställdhet (varför jag valde att skriva förra stycket). Eller snarare hur det ser ut i en klass. Att man tjatar på att tjejer ska ta plats och sedan när de gör det blir alla förskräckta och vet inte vad de ska ta sig till. Det slutar ofta med att man går tillbaka till gamla ordningen eftersom "det är så det ska vara". Intressant.
Men det som jag tycker höjde filmen ett snäpp och som inte gjorde den till en klyscha var alla små inplanteringar här och var. De var talande för hela filmen och förstärkte tesen väldigt mycket. Vad jag gillade allra mest av alla dessa var följande sekvens:
Idrottslektion med en grupp andraklassare. Dagens lektion är brännboll. Först i ledet står en flicka och ska slå. "Oj, oj" säger gympaläraren, "det är nog bäst att vi går lite längre fram allesammans". Alla barnen går framåt och står nästan i knät på den stackars tjejen. Hon får på en halvhyfsad träff som flyger över alla barnen. Näst i tur är det en pojke. "Oj, oj" säger gympaläraren, "det är nog bäst att vi backar lite allesammans". Alla barnen backar lååångt bak. Pojken försöker få iväg bollen men missar alla tre chanserna.
Åhh vad jag gillade den scenen. Så klockren och talande.
Nej... nu ska jag inte spoila mer utan lämnar över resten till er. Se filmen. Den är klart värd det. Även om jämställdhet och flickors och pojkars roller i skolan kan kännas lite uttjatat...
Ännu finare besök på Södertörn
I alla fall. Allt som skrivs om Dalai Lama är alltid positivt. Buddismen har massor med anhängare världen över och sen yoga och liknande blev hippt här i väst har antalet anhängare ökat ännu mer. Samtidigt tycker jag att Dalai Lama kanske hyllas lite för mycket och ifrågasätts lite för lite.
Visst är han en stor ledare. Visst förespråkar han anti-våld och en massa andra bra saker. Men samtidigt finns det saker han är emot och som, såhär i moderna Sverige, kan kännas lite passé. Exempelvis är han en stor motståndare till homosexualitet och aborter. Han förespråkar ett feodalistiskt samhälle och anser att alla människor som far illa här i världen har "förtjänat" det. Han lever förvisso i exil och har jobbat för ett självständigt Tibet men samtidigt lever människorna i Tibet i ett stenhårt hierarkiskt samhälle där han själv är ledare. Om detta hör man inget. Det enda man hör om är alla hans goda gärningar och fina ideal.
Naturligtvis tar väl inte hans konservativa värderingar bort storheten i hans anti-våldsfilosofi men jag tycker att båda sidorna bör belysas. Han är en religiös ledare men ifrågasätts inte alls på samma sätt som påven, någon mulla, en rabbin eller brahmin. Istället ser man bara Dalai Lama som en liten gullig farbror med roliga kläder som inte gillar att slåss. Hans status har blivit något likt en popstjärnas.
Jag tycker bara att man ska veta att i grund och botten förespråkar Dalai Lama ungefär samma sak som påven, mullan, rabbinen och brahminen. Men buddismen har fått stå utanför den hårda kritik och granskning övriga religioner genomgått de senaste åren. Man belyser gärna den fina delarna som sitt förhållningssätt till livet, meditation och de åtta stegen men glömmer bort att påvisa abortmotstånd, hierarki och att det är de fattigas fel att de är fattiga.
Nu inget ont sagt om Dalai Lama och buddismen. Jag tycker att båda två är fina saker som man bör hedra. Men kanske bör man också granska de lite kritiskt emellanåt...
Sötaste grisen någonsin
Är den inte gullig? Jag tycker i alla fall att det är den sötaste grisen någonsin.
Och gissa vem som tagit bilden? Jag förstås ;)
Tysta tankar bakom en fönster
Om det finns en gud måste han skratta ironiskt och något elakt mot mig denna dag. Jag menar idag var första dagen på jag vet inte hur länge som jag verkligen var ledig. Inga lektioner, inga hemarbeten, inget att läsa, inga ärenden, inga... ja ni fattar. Lika ledig som en friställd saabmontör.
Jag såg fram emot att få sova länge. Vakna upp av att solstrålarna slickade mig i ansiktet och fyllde mig av livskraft. Ha en lång frukost med nybryggt kaffe, morgontidning och frallor. Ni vet en såndär frukost som är på alla reklamfilmer för kök med vitt, solljus och allmän lycka. Men tji fick jag. Klockan 06.30 vaknade jag och var lika pigg som en jetlaggad japan i Sverige. Men kul. I vanliga fall brukar jag gå upp klockan 07.00 och då vara så trött så jag inte vet vad jag heter. Så kan det vara tänkte jag och åt den vanliga frukosten bestående av en smörgås och ett glas mjölk. Man kan inte få allt här i livet. Och sånt där tjafs händer väl aldrig i verkligheten ändå utan endast filmvärlden förunnat. Vad är väl en bal på slottet, liksom.
Resten av tiden, fram till nu vill säga, har jag spatserat runt. Suttit på mitt bruna skrivbord och stirrat ut genom fönstret. Låtit blicken vandra över de välknda vyerna som tornar upp sig där utanför. Tystnaden är ganska total en fredagsmorgon som denna. Då och då bryts den av en kråkas hesa kraxande eller en brummande bil. Ett litet tjut får mig att fästa blicken mot en flicka och hennes mamma som kommer gående på vägen. Flickan har på sig en alldeles för stor hjälm och sitter på en liten sprillans ny cykel. Mamman står bakom och håller i en pinne som är fastsatt i cykeln. Just nu är det kaos. Cykeln och flickan ligger i en hög på marken. Flickan är fly förbannad, högröd i ansiktet och fräser ilsket åt sin mamma.
- Du måste ju hålla i ju.
- Jag gjorde det, kontrar mamman trött och drar undan en svettig hårslinga som ramlat ner i ögonen.
- Neej, det gjorde du inte alls det.
- Jo det gjorde jag.
- Nej!
- Jo, men det är klart att du tappar balansen om du sitter snett på cykeln. Du måste sitta rakt.
- Men jag gör ju det. Sen när du släpper så blir det snett.
Mamman suckar trött och kapitulerar. Lyfter upp cykeln och placerar flickan på den. Nytt försök. Ve den som ger upp. Tre sekunder senare ligger flickan på marken i en hög tillsammans med cykeln. Hon gråter av frustration. Kanske kommer hon aldrig lära sig att cykla eller så kanske hon bara skrapade knät. Det är svårt att veta varför andra är ledsna, sura, glada eller vad de nu är.
Det är inte klokt vad mycket action det kan bli en helt vanlig dag i april.
