Freja Andersson

Jag sitter hemma och pluggar som så många andra dagar. Det händer inte särskilt mycket i mitt liv just nu och det plugg jag har att göra är obefintligt. Ja nästan så obefintligt att man kan skjuta på det en timme utan att ha dåligt samvete. Istället ägnar jag dagarna till att längtansfullt stirra ut över den höstliga terrängen som tornar upp sig utanför mitt fönster och drömma mig bort till fjärran länder. Jag får alltid en sån lust att fara iväg när hösten kommer men trots det kommer jag aldrig iväg någonstans. Det är helt enkelt för mycket saker här hemma som får mig att stanna kvar. Men jag hoppas att jag i år kan komma iväg ett par dagar då vi huxflux, mitt i terminen, har en hel vecka ledigt. Då vill jag nog fara iväg ett par dagar och komma hem som en helt ny människa...

Men nu hade jag inte tänkt att detta inlägg ska handla om mina resplaner och drömmar inför framtiden. Nej de vet ni redan så mycket om ändå så istället kommer detta inlägg ta upp, som så många andra, något som jag har funderat kring de senaste veckorna. I dag kommer jag prata om forskning.

Ofta pratar man om naturvetenskaplig forskning som det rätta och enda sanna. Det som forskarna kommer fram till är sant och objektivt. Kan inte ifrågasättas eftersom det är Sanningen. Tittar vi istället på samhällsvetenskaplig forskning är vi mycket mer kritiska och ifrågasättande till de resultaten som uppkommer. Dessutom tycker vi inte att den forskningen är lika viktig för mänskligheten som, låt oss säga, medicinsk forskning.

Jag tycker faktiskt det är konstigt att vi kan ser forskningen på det här viset. Vi ska inte glömma att forskare för ungefär hundra år sedan forskade fram att det var skillnad på folk och folk. Den forskningen var också ledande i Sverige och ledde sedermera till rasbiologiska institutet i Uppsala och allt vad det innebar. Man forskade fram flera saker som man i dag kanske inte ratificerar men forskningen fortsätter trots allt i deras fotspår. Vi är fortfarande övertygade om att sjukdomar som till exempel schizofreni är ärftliga. Det finns inga andra faktorer som spelar in. En psykolog eller beteendevetare som forskat om samma sak och inte funnit indikationer på ärftlighet vad gäller de sjukdomarna slår inte alls lika högt som en hjärnforskare exempelvis. Detsamma finner vi med livsstilssjukdomar som alkoholism och diabetes typ två.

Nu har dessutom forskarna kommit fram till nya mediciner och framsteg. Om man i dag är gravid kan man långt innan barnet föds se om det har till exempel downs syndrom eller inte. Skulle barnet ha det kan man välja att abortera bort det. Kanske inte något särskilt med det. Eller att kvinnor som väljer att inseminera sig kan välja egenskaper som hon vill att det kommande barnet ska ha. Kanske också rationella skäl. Och så vidare med alla dessa "onormala" egenskaper som en människa kan ha. Förlåt om jag låter konservativ och låter som om forskningen inte ska gå framåt, men det luktar rasbiologiska institutet i Uppsala lång väg. Vad är skillnaden på att tvångssterilisera tusentals kvinnor med "fel" gener som att sålla bort ännu inte födda med "fel" gener? Jag tycker inte att det är någon skillnad. Och vi går mot ett mer "elitistiskt" samhälle i båda fallen, där det finns en tydlig gränsdragning och föreställning om vad som är normalt och vad som inte är det. Vi måste vara mer noggranna när vi sätter upp riktlinjer för forskning, titta mer på den etiska vinkeln. Men det glömmer vi i dag. För det viktiga är att bota sjuka människor så de blir friska. Eller handlar det egentligen om att föra in människor, som faller utanför de gängse normerna, innanför ramarna av det som är normalt?

Jag vet inte svaret på den frågan men den är ack så viktig att ställa sig. Speciellt om man vill kalla sig för en demokrati och jag utgår från att Sverige vill göra det.

Som en avslutning: forskning är inte heller objektivt. Inte naturvetenskaplig forskning heller. Den kan vara precis lika subjektiv som man hävdar att samhällsvetenskaplig forskning är. För det första har forskaren en tes som han eller hon gärna vill uppnå. För det andra måste man titta på arbetsgivaren. Vem är det som står bakom forskningen om att schizofreni endast går att bota med mediciner? Ja... Det kanske är ett stort läkemedelsföretag som inte vill något annat än att folk ska handla mediciner. Och vem är det som påstår att varje års influensa alltid kommer bli så mycket värre än föregående år så alla ska vaccinera sig för att inte riskera att dö? Kanske är det också ett företag som är ute efter att tjäna lite extra pengar. Men det ser vi inte utan vi ser bara ärftligt, död och medicin. Samt att det är en naturvetenskaplig forskning. Då tar vi för givet att det är sanning till hundra procent, ifrågasätter inget och ratificerar slutsatsen till hundra procent.

Glöm aldrig att människan gjorde samma sak 100 år tidigare när de naturvetenskapliga forskarna påstod att "den nordiska rasen stod över andra raser av människosläktet".....

Hösten har kommit till Stockholm och Sverige. Var jag än tittar ser jag träd som skiftar i rött, gult och brunt. När det är en fin och klar höstdag så solen lyser kan de nästan glänsa som i guld. När man är ute och går tidigt på morgonen är luften så kall att andedräkten står som ett moln runt en när man andas. Det doftar klart och friskt. En stark lukt av mull tränger också in mellan varven. Vid varje inandning bränner det till i bröstet av den kalla luften men av någon anledning känner man sig härligt stärkt av luften. Trots att kvällarna blir mörkare och mörkare drar dagarna av som kontrast genom att vara klara och soliga. Snart är sista chansen att ta en härlig höstpromenad och beundras av alla de färger som naturen bjuder på. När det sedan blir för kallt för att vara ute kan man kura ihop sig i soffan, insnärjd i en filt tillsammans med en kopp kaffe och en god bok. Mysfaktorn blir hög.

Så skulle man kunna se hösten. Men man skulle också kunna se den som en enda lång, mörk och grå transportsträcka till våren och sommaren. Dagarna kanske inte alltid är soliga och klara, utan de kan lika bra vara regntyngda och grå. Kylan biter fast i en och trots att man på alla möjliga sätt försöker värma sig fryser man likt förbannat om tårna och fingrarna. Det är en väntans tid som inte bjuder på några ljusglimtar alls.

Jag vet inte vilken av dessa som jag är anhängare till. Diplomatiskt skulle jag säga, som i alla andra fall, att jag är kluven. Vissa dagar är det vackert och underbart väder, man bara älskar att komma ut på en lång skogspromenad som friskar upp. Andra dagar vill man bara dra täcket över huvudet, gå i ide och inte vakna förrän i Maj.

Men oavsett om vi är höstromantiker eller sommarnostalgiker går det inte att förneka. Hösten har kommit och den är här för att stanna. Åtminstonde i en månad till...

Liu Xiabo har fått Nobels fredspris!!! Jag tycker att det är bra att man pressar Kina lite genom att göra så, samtidigt är det också en stor risk. I samma sekund som pristagaren tillkännagavs gjorde kommunistpartiet det bästa för att informationen inte skulle nå ut. Lyckligtvis lyckades internet (den fria informationen) vinna över censuren. Dock vet inte pristagaren själv om att han har fått priset men att han tilldelades det innebar ju ökat hopp för alla de människor i Kina som kämpar för sina rättigheter.

Jag förstår verkligen att många fattiga länder väljer att kämpa för en kommunistisk stat. Dess ideal om rättvisa är vackra men tyvärr införlivas de alltför sällan när de sedan har fått makten. Visserligen kan en revolution säkert vara nödvändig för att få bort ett förtryck men tyvärr slutar ofta kommunistiska revolutioner i förtryck de med. Folket blir lidande i slutändan ändå. Och vad som är fruktansvärt i Kina är att priset för att ha kommunistiskt styre sker på de mänskliga rättigheternas bekostnad. Folk som aktivt kämpar för dem hamnar i fängelse och anses vara fiender till staten. Men vi måste väl kunna leva i en jämlik värld samtidigt som vi också har rätt att få tycka och tänka som vi vill?

Jag vet att detta är ett dilemma. Vi får inte glömma när vi tittar på den icke-västliga världen att både definitionen demokrati och de mänskliga rättigheterna är västliga begrepp. När vi delar ut priset till en fängslad människorättskämpe som i Kina anses vara kriminell tar vi oss också rätten att definiera hur ett bra samhälle ser ut. Vi anser att den samhällsform som skapats i väst och de ideal som råder är de bästa. Alternativa styrelsesätt fungerar inte. Vi är oerhört intoleranta mot de personer som inte delar vårt synsätt. Så har vi varit rent historiskt och så är vi än i dag. En person som inte tycker att demokrati är ett bra styrelsesätt eller att de mänskliga rättigheterna är bra anser vi vara ett brott och hot mot världen. Vi bryr oss inte riktigt hur bra argumenten än är. Därför är det också ett problem med att Liu Xiabo tilldelas priset. För det visar också på vilka tankar och åsikter vi premierar här i väst och vilka tankar och åsikter vi inte tycker är bra alls. Med andra ord premierar vi de människor som lever i andra kulturer än vi men som tänker på samma sätt som vi gör. Jag vet inte om det framgår vad jag menar men jag hoppas ni kan förstå problemet.

Jag tycker absolut att det är fruktansvärt att inte alla människor ska få yttra sig fritt om vad de vill. Att de inte får klä sig hur de vill, lyssna på vilken musik de vill och så vidare. Men att jag tycker så, är det för att jag är en god människa som vill alla väl eller är det för att jag växt upp med den samhällsdiskursen och den kulturen. Om jag bott någon annanstans där andra värderingar och synsätt rått, till exempel Indien och dess kaststystem, hade jag fortfarande sett det på samma sätt då? Det finns ju ingenting som säger att just så som vi tycker är det fundamentalt rätta och att om alla länder bara gjorde som vi skulle det bli bra i världen. Jag tycker att det är ett problem att vi fortfarande leker världsherrar, speciellt när vi förespråkar ideal om de mänskliga rättigheterna. De säger ju också att man ska få tycka som man vill.

Oj vad plottrigt och pratigt inlägget blev. Hoppas något går fram. Men det är värt en tanke tycker jag. Ett steg i rätt riktning när gäller frihet men ett stort steg bakåt när det gäller tolerans...

Jag läste att du oroar dig för islamiseringen av Sverige. Att du är rädd att den svenska kulturen ska gå förlorad och falla i glömska samtidigt som islam får ett stadigt fäste här. Men jag undrar i alla enkelhet om det inte finns andra influenser som i så fall hotar mer.

Jag tänker främst på den amerikaniseringen som Sverige genomgått de senaste åren. I varje hörn växer snabbmatskedjor som McDonald's, Pizza Hut och Subway fram. På alla tevekanaler visas amerikanska såpor eller svenska versioner av såporna. Svenska ungdomar talar i engelska termer och undan för undan smyger det engelska språket in i svenskan och ersätter svenska ord. Fler och fler tonårstjejer svälter sig pinnsmala och drömmer att bli snyggast. Fler och fler överlagda mord sker. Skandaljournalistiken har aldrig varit större. Hur ser du på det? Är det inte ett ganska stort hot mot den svenska kulturen?

Jag vet att du är motståndare till såväl EU som till globaliseringen. Men trots det pratar du inte om de radikala förändringar som skett i Sverige de senaste åren. Sverige blir för var dag mer och mer likt USA. The American Dream har nått oss också. Men kanske tycker du inte att det är något hot. För de är ju precis som oss. Skillnaderna är inte så enorma. Eller?

Dina ord känns i alla fall ganska tomma när du säger att du vill bevara Sverige svenskt och värna om det svenska kulturarvet. Hur mycket av det har inte redan gått förlorat i och med McDonald's och Facebook? Men det säger du inget om. Men så fort någon nämner ordet muslim får du stora skälvan trots att deras kultur och traditioner knappast påverkat Sverige i alls lika stor utsträckning som våra grannar borta i väst...