Freja Andersson

Jag är hemkommen från ett träningsläger på Norrköping och känner mig ganska så ledbruten. Hela min kropp är ruskigt trött och om jag ska sitta med benen i kors måste jag lyfta det ena benet med mina armar för att seda placera det över det andra. Så pass stel är jag. Inte okej för en föredetta gymnast... Men fotbollsspelare ska ju å andra sidan vara kända föra att vara ganska så stela.

Skolan är igång igen efter helgen och idag börjar vi klockan ett. Och eftersom jag är tidspessimist och rädd för att komma försent befinner jag mig redan i skolan. Kom faktiskt hit redan vid halv nio. Kan man vara mer nördig? undrar jag försiktigt och tittar ut över de tomma korridorerna. Men det finns ju en anledning till varför jag frivilligt går upp redan klockan sex. Vi har ju inlämning på kommunartikeln idag och jag ska bara finslipa lite på den innan jag lämnar in den. Eller ja, det var så jag tänkte och hamnade i skolan redan klockan halv nio. Mitt mål var att komma klockan nio, men alla som känner mig vet att jag alltid är för tidig till angivet klockslag. Well, jag lämnde i alla fall in arbetet för en halvtimme sedan. Nu sitter jag och rullar tummarna och funderar på vad jag ska göra. Kanske vara onyttig och dra en kaffe. En kopp kostar ändå bara 8 kronor... Men jag vet inte.

Halv elva har jag TK-möte per telefon. Ska bli kul, en timme kvar att sysselsätta mig själv. I eftermiddag hade jag tänkt att ta en promenad med en mycket, mycket kär vän. Men då han hade fotbollsträning blev det inställt. That's life, nästa gång är det jag som spelar fotboll. Nej, dear fellows I'm gonna buy myself a cup of coffe (omg min engelska är vidrigt dålig sedan min vistelse i The city Barcelona)

Det känns som om våren långsamt kommer smygande bakom knuten. Idag var det hela elva grader mitt dagen även om det varit något molnigt. Som en annan smarting borde man befunnit sig utomhus och insupit det härliga vädret. Men icke. Istället har jag tillbringat hela dagen inomhus skrivande på en kommunartikel. Även om jag har haft mycket skrivkramp och slösat bort närmare 50 kronor i mobilpengar så har det varit kul. Jag har ringt person på person och bett om deras åsikt. Det coolaste var att jag kom i kontakt med en kommunalpolikter och som gav mig riktigt mycket bra information. Det ocoolaste var när de det egentligen berörde mest inte ville lämna kommentar med motiveringen att texten ändå inte skulle komma att publiceras och att de minsann hade mycket viktigare saker att göra. Skit i det då tänkte jag och sympatihöll på kommunen eftersom de åtminstonde var tillmötesgående. Lärt mig massor har jag i alla fall gjort. Min telefonskräck minskar för var dag som går. Härligt! Inte för att jag någon gång haft så stark telefonskräck att jag inte vågat ringa, men erkänn alla därute att det är jobbigt att tala i telefon. Det spelar ingen roll om det är mamma eller någon högst okänd människa, jag tycker bara att det är så opersonligt. Om jag använder min telefon sms:ar jag nog hellre än ringer om det inte är riktigt viktigt.

Igår gick Bayern München vidare efter att ha förlorat med 3-2 mot Man U. Ja ni läste rätt. De förlorade igår men gick ändå vidare. Underbart! Eftersom de vann med ett mål på hemmaplan och sedan gjorde två mål borta hade de fler gjorda mål på bortaplan och gick vidare. Min lycka var enorm. Egentligen inte så mycket för att Bayern gick vidare (även om jag sa att det var så) utan mer för att Manchester United åkte ur. Vad ska man säga, Man U ligger längre ner på min inte-heja-på-lista än AIK och då är det långt ner ska jag säga. Hahaha, min kära broder var inte lika lycklig över resultatet utan spontanhatade domaren resten av kvällen.

Det måste ju seriöst vara ett skämt att det snöar ute. Precis när snön har försvunnit och solen börjar titta fram kommer snön tillbaka. Inte okej, är det ett försenat aprilskämt??

I alla fall, det var inte det som jag skulle skriva om. Istället ska jag skriva om en fruktansvärt tråkig sak som fick hela min tillvaro att rasa (ja, nästan). Min trogna följeslagare som varit med mig i vått och tortt, ja överallt var jag än befunnit mig, har lämnat mig för gått. Tre, nästan fyra, år fick vi tillsammans innan denne suckade ihop och dog. Mitt framför mina ögon, vid ett tillfälle när jag dessutom var i som störst behov av denne. Sorgligt värre. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Det kändes ju lite töntigt att slänga sig på marken och storböla men innerst inne vet jag att jag ville göra det. Istället tittade jag bara tyst på det som inträffat och grät i hjärtat. Smärta, mina vänner, sann smärta var det och ingenting annat.

Jag talar naturligtvis om mitt kära USB-minne som jag inhandlade samma dag som jag började gymnasiet. På listan vi fått stod det uppskrivet "Kan vara bra att ha ett USB". Då visste jag inte ens vad det var för något och hade inte använt det innan. Det tog lite tid innan jag insåg storheten i det lilla minnet. Den överlevde och klarade mycket, men en stressig dag på Södertörn blev tillsist för mycket för den lilla hårddisken och den expolderade. Egentligen var det väl så att en av mina kurskamrater råkade knäa till minnet så det gick sönder i tusen bitar, men det behöver vi inte gå in på närmare. Det värsta var inte heller att minnet gick sönder. Man kan ju alltid byta ut det. Nej för tusan, när vi pratar USB-minnen är det ju verkligen insidan som räknas. Allt, och med betoning på allt, jag skrivit de senaste 3,5 åren ligger på den där lilla hårddisken och grejen är den att jag inte gjort någon back up på det. Så med USB-minnet försvann också allting jag åstadkommit de senaste åren. Stora delar av mitt liv, många timmar där jag kämpat mig genom teorier och brutit ner fakta till små beståndsdelar för att sedan reda ut dem och sätta ihop dem på nya sätt. Hur mycket slit som helst som nu bara gått upp i rök. Visst finns det räddningar, man kan gå till smarta tekniker som kan få fram informationen och jag ska göra det när jag har tid. Först måste jag bara komma över denna oerhört hårda förlust.....

Jag vet inte vad det är som gör att det ofta blir så fel. När jag slutade grundskolan bestämde jag mig för att inte ta så seriöst på allting. Jag skulle inte vara överambitiös och övertrassera mitt orkkonto varje helg som jag gjort sedan jag börjat skolan. Nu skulle jag istället leva och kunna ta lite lättare på saker och ting. Ingen visste vem jag var, jag kunde skapa mig en ny identitet som inte var befläckad av hur man såg på mig i grundskolan.

Naturligtvis kom det inte att bli så. Trots gymnasiet och min nya chans hamnade jag fort i gamla invanda mönster. Mina nya klasskamrater insåg snart, som mina gamla klassisar också gjort, att jag hade höga ambitioner och bra betyg. Att om de inte förstod något så frågade de mig och jag hade ofta svaren på frågorna. Jag fortsatte att bli gruppledaren i alla grupparbeten. Det var mig folk ringde när de inte visste och det var mig man rådfrågade. Förutom mina egna arbeten hjälpte jag många att göra sina arbeten också. När jag ser tillbaka på min gymnasietid kan jag förvåna mig över att jag inte gick in i väggen. Hur många gånger ringde inte folk dag innan deadline och var inte klara varpå de förväntade sig att jag skulle skriva klart det. Av någon konstig anledning hann jag alltid. Men... tänkte jag alltid, men när jag börjar högskolan. Då kommer det inte bli så.

Så började jag ju då högskolan och vad hade jag egentligen förväntat mig? Att nu gick jag åtminstonde bara med folk som ville plugga, de var inte tvingade till någonting. Och visst har jag inte jobbat ihjäl mig än. Men telefonsamtalen kommer ändå. Om när vi börjar, att man inte kommer till skolan och att man behöver hjälp.

Kanske trivs jag lite med den rollen ändå. Att folk vill ha min hjälp handlar kanske inte om lättja utan kanske om att de anser mig vara en kompetent person. Genom att de andra hör av sig får jag en bekräftelse som kanske många elever som är lika duktiga som jag aldrig får. Kanske var det det som gjorde att jag klarade skriva hela Motorolas produktionsprocess från råvara till avfall fem timmar innan deadline, efter att ha fått ett telefonsamtal sex timmar innan deadline att personen som skulle gjort det inte hade börjat och nog inte skulle hinna. Kanske var det det som gjorde att jag klarade av att skriva i princip samtliga artiklar i vår Nicaraguatidning eftersom de andra inte iddes komma till skolan. Jag vet inte, men det hjälpte nog. Samtidigt sätter jag mig i en jobbig sits eftersom jag inte drar gränser och folk förväntar sig att jag ska göra det de inte gör. Vad händer den dagen jag inte längre finns där och håller dem om ryggen?

När ska denna vinter någonsin ge med sig? Jag är trött på snö och kyla. Jag vill ha vår. Det är ju ändå den 13 mars idag. Bara tre månader till juni liksom, två och en halv till och med. Men så kan det vara. Jag kanske inte ska vara så etnocentrisk och säga att det ska vara sol och varmt bara för att det är juni. I andra delar av världen är ju juni en vintermånad. Knäppt det där, men så är det. Bara det någon gång blir varmt och skönt så jag slipper ha på mig 120 kilo kläder är jag nöjd. Gärna inom en snar framtid också, jag vill inte vänta till jag blir gråhårig.

Flera av mina vänner har uppnått den aktsamma åldern på 20 år. Jag blir lite skräckslagen. Om tre månader är det min tur att bli så gammal. Vissa gånger kan det inge mig samma panikkänslor som jag hade den gången för två (!!) år sedan när jag stod på gränsen att bli myndig. Andra gånger känner jag bara att det kommer som det kommer. Obviously har andra klarat sig galant när de blivit 20 och varför skulle jag då inte göra det? Hur som helst ser jag fram emot det med skräckblandat förtjusning. Jag lämnar den omtalade tonårstiden bakom mig och tar ett steg in i.... vuxenlivet? Eller är det bara en fortsättning på den period vi väst kallar ungdomstiden. Låt mig inte sitta och filosofera kring detta kära läsare. Mitt projektarbete på gymnasiet behandlade just denna fråga. Vad ungdomstiden egentligen är och om den ens existerar. Spännande var det faktiskt, men jag tänker inte lägga upp min research och mina slutsatser á la C-uppsats här. Jag lovar er på heder och samvete att ni skulle sluta läsa efter ungefär två rader.

Nej, nu ska jag inte uppta er dyrbara tid mer. Ikväll är det final i melodifestivalen. Jag med mitt bristande intresse ska inte titta på det utan göra andra roliga saker istället. Det finns ingen mening med att se finalen om jag inte sett något av de föregående avsnitten. Ska jag vara ärlig vet jag inte ens vilka som är i final. Men man ska inte misströsta, jag får ju reda på resultatet imorgon. Lär väl komma på förstasidan i någon av Stockholms stora morgontidningar. Det ska väl till ett nytt 11 september för att melodifestivalfinalen (vilket vidrigt långt ord) ska bortprioriterad. Ha det gått alla läsare!

Äntligen har denna vinter börjat ge med sig något. Det är hela en plusgrad utomhus. Otroligt hur lite som krävs för att jag ska hoppa runt och vara lycklig :)

I vilket fall som helst, anledningen till att jag sitter här och skriver (förutom att jag har kastat mig in i bloggvärlden) är att jag läste en intressant sak igår. Som vi alla, nästan, vet så pluggar jag journalistik med samhällsstudier på SH. Nu har vi kommit till den delkurs som handlar om journalistikens juridik och om mediehistoria. En sak som då ingår att läsa om är Public service. Jag har ingenting emot tanken med varför public service behövs utan kan tycka att det är en riktigt rationell tanke. Egentligen har jag nog synen på media att den ska vara helt skild från staten. I ett starkt demokratiskt samhälle finns det tre stycken byggstenar som är obereoende av varandra och som inte beblandar sig med varandra. Det är riksdag/regering (den beslutande makten), rättsväsendet (den dömande makten) samt media (den granskande makten). Här framgår också tydligt vad var och en har för uppgift, vilket också innebär vad det är de inte ska göra.

Hursomhelst, det var inte olika teorier vi skulle diskutera. Istället ska jag prata om något som kallas för granskningsnämnden. Det är ett statligt tillsatt organ som granskar tv och radio i Sverige och ser till att de följer lagen. Visst är det bra man har en sådan myndighet, men samtidigt innebär det också en försagning av vår demokrati. Förstod jag mina läroböcker rätt så granskar granskningsnämnden all radio och tv som sänds i Sverige, oberoende public service eller privata bolag. På något sätt har då staten sista ordet, hela tiden. Självklart granskas inte programmen innan de sänds. Jag tror att det går emot självaste tryckfrihetsförordingen, för i det fallet skulle det ju innebära att svenska staten ägnade sig åt censur. Något högst olämpligt som jag anser det. Den enda censur vi har i Sverige är en ålderscensur på bio. Men granskingsnämnden kan dra in ett program i efterhand om de anser det olämpligt (nu är det visserligen inga regler gällande kritik eller så utan handlar mer om att inte sända våld eller porr när barn kan se det osv). Jag ser nog inget stort problem i det eller risk för någon form av maktmissbruk. Men ändå...