Told you so...
I alla fall har jag funderat mycket kring Sverigedemokraterna och framförallt kring deras väljare. Jag tror faktiskt inte att alla som röstar på dem är främlingsfientliga och ogillar invandrare. Jag tror snarare att det är många som röstat på dem för att de tycker att Sveriges integrationspolitik varit katastrofal de senaste 20 åren. Men det handlar inte om att man är rädd för det mångkulturella eller inte vill ha invandrare i Sverige utan för att man är missnöjd. Och eftersom inget av de andra partierna vågat diskutera och prata om det med rädsla för att bli kallade för rasister vänder man sig då kanske till Sveridedemokraterna.
Jag menar i dag handlar valet av parti inte så mycket om ideologi längre. Och om man kan rösta på Moderaterna ena gången och Socialdemokraterna nästa för att det gynnar en själv mest, ja varför skulle man då inte kunna rösta på Sverigedemokraterna om det är något som man tilltalas av där?
Missförstå mig inte nu. Jag tycker det är fruktansvärt att Sverige har en främlingsfientligt parti i riksdagen. För det är de. Inget annat är främlingsfientliga. Men väljarna är en annan sak. Alla som röstar på Socialdemokraterna är ju inte nödvändigtvis arbetarklass och detsamma gäller naturligtvis Sverigedemokraterna. På ett sätt kanske det ändå kan vara bra att de fick sådan framgång. För nu tvingas man ta tag i problemet med den enorma segregation som finns i Sverige. Och där krävs massor med åtgärder. Kanske måste vi inse att hur mycket vi vill kan vi inte ta emot alla som kommer. Det finns varken plats eller pengar. Och det måste man kunna konstatera utan att man ska bli kallad för rasist. Och det är klart att jag inte märker av hur segregationen påverkar eftersom jag bor i ett svenskt medelklassområde. Men för dem som bor i Rinkeby och Bredäng är verkligheten en annan. Sen kan jag stå och skrika hur mycket jag vill om att vi måste ge alla flyktingar uppehållstillstånd. Men det är inte i mitt område som de bor sedan.
Oj det lät lite främlingsfientligt nästan. Men det är jag inte. Jag tycker mångkulturalism är oerhört viktigt och tycker att det berikar ett samhälle. Dessutom måste vi komma ihåg att alla måste få tycka som de vill och rösta på det de vill. Och för mig är det skrämmande att folk i dag står och skriker att vissa inte borde få rösta på grund av diverse anledningar. Det tycker jag är värre. Mycket värre än att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen...
Snart är det val
Nu är det bara några dagar kvar innan det är val i Sverige. Det är första gången som jag får vara med och rösta i ett riksdagsval. Ska bli kul tycker jag, även om jag inte är helt hundra på vem som får min röst. Alla partier har ju något bra att komma med samtidigt som det också finns något som jag inte tycker är så bra. Men det svåraste är att om man röstar på ett parti får man något annat på köpet, ett parti som man kanske inte alls tycker är särskilt bra.
Nog pratat om det. Vad som oroar mig mest inför det kommande valet är inte huruvida vi får en borgerlig eller rödgrön regering. I långa loppet är det nog inte så stora förändringar som sker. Vad som oroar mig är att Sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen. Och inte bara det. I den senaste mätningen jag tittade på var de det tredje (!) största partiet i Sverige. Tredje största partiet... Vi måste nog börja inse att vi i Sverige inte är mer toleranta än i övriga Europa. Vi kanske måste förstå att vi har ett problem med främlingsfientlighet och göra något åt det. Titta på varför folk är främlingsfientliga och sedan försöka åtgärda det. Inte bara gräva allt under mattan, le och låtsas som att det regnar.
Sedan är det en annan sak som skrämmer mig också. Tycka vad man vill om Sverigedemokraterna och deras politik men de har faktiskt också rätt att uttrycka sin åsikt. Vi har yttrandefrihet och åsiktsfrihet i Sverige. Alla faller under dessa rättigheter. Således har man inte rätt att komma och slå ner sverigedemokrater bara för att de inte tycker som man själv. Jag tycker det är hemskt att det ska krävas full polisbevakning för att garantera deras säkerhet. Vad är vi för demokrati då egentligen? Och om det nu är så att de kommer in i riksdagen så har ju trots att folk röstat fram dem. Då tycker jag inte att man kan utlysa nyval bara för att man tycker folk har röstat på fel parti. Vad är det för demokrati vi har då egentligen? Jag kan förstå svårigheterna med Sverigedemokraterna i riksdagen men då får man bita i det sura äpplet och göra det bästa av situationen. Kanske skulle man tagit tag i det från början och debatterat med dem. Inte om invandring och integration utan kanske om klimatfrågan, skolfrågan, jobbfrågan eller någon annan högaktuellfråga så kan man se vad de har att komma med i de frågorna. Då kanske folk kan se att de inte har så mycket annat än invandringen och kanske tänker en extra gång. Jag vet inte, men att tiga ihjäl en åsikt man inte tycker passar in i samhället har ju aldrig varit till någon fördel...
Dime que quieres??
Det är så mycket jag vill säga. Men allting låter bara fel och fjantigt. Och vad ska jag egentligen säga, som jag fortfarande inte sagt?
Jag tycker inte om att leva i ovisshet. Varför kan inte allt bara vara glasklart, lätt och enkelt....
Jag gillar verkligen att vara student
Skolan är igång igen även om det är lite av en mjukstart såhär i början. Jag tycker det är riktigt roligt. Dessutom går jag inte tillsammans med någon som jag var med förra terminen vilket betyder att man måste skaffa sig nya kompisar än en gång. Kul tycker jag eftersom risken annars är att man bara skulle vara med samma personer hela tiden. Å andra sidan var jag ganska flexibel förra terminen och umgicks med ganska många men ändå. En bit in har man ofta hittat dem som man gillar att umgås med och sen hamnar man i något mönster. Vilket faktiskt kan vara bra eftersom man skapar sig en slags trygghet i klassen.
Jag trivs väldigt bra på Södertörn måste jag säga. Alla är riktigt trevliga och det är högt i tak. Jag känner aldrig att jag inte kan säga något i rädsla av att det skulle vara fel. Men så är det ju vuxna människor på utbildningarna också som förhoppningsvis är så trygga i sig själva så de inte behöver trycka ner någon annan för att hävda sig. Jag gillar verkligen allt med högskolan: livet, personerna och studierna. Fick jag välja skulle jag nog utbilda mig för alltid.
Men någon gång måste man ju finna ett jobb också. Den tanken skräms jag av lite mer. Framförallt eftersom jag inte vet om jag klarar av att arbeta. Allt jag gjort hittills har varit elevarbeten inget riktigt. Det kan man alltid snacka bort men när det gäller arbete blir det plötsligt allvar. Å andra sidan: arbete har sina fördelar det med, man tjänar sina egna pengar och får kontroll över sin ekonomi, man blir helt enkelt oberoende. Men så återstår det ju också att hitta ett jobb inte det lättaste just nu. Hoppas den trenden är över om cirka tre år när jag kastar mig in på den karga arbetsmarknaden för journalister...
Nej nu ska jag iväg till skolan för att lyssna på en föreläsning om Sveriges kolonisation av Lappland och hur synen på en same sett ut genom historien. Och ikväll.. Insparksfest :D
Så var det dags igen
Jag tycker det ska bli riktigt skönt att få analysera och tycka saker denna termin. Förra terminen handlade mycket mer om att man skulle vara objektiv och hitta någon annan som sa allt det man redan räknat ut. Jag som skribent fick inte tycka något utan skulle endast förmedla det andra sagt och därmed få fram något uttänkt budskap. Det var kul det med, men jag har verkligen saknat att sitta på ett seminarium och analysera. Nu ska jag äntligen få göra det fullt ut!
I helgen drabbades jag av en stor chock. Jag hade under fredagen blivit intervjuad av DN inför valet med anledning att jag var förstagångsväljare. Naturligtvis ställde jag upp (eftersom jag själv har fått göra enkäter vet jag hur jobbigt det är att hitta människor). Däremot trodde jag att det skulle bli en liten bild som det brukar vara när det gäller enkäter. Men icke sa nicke... Istället ser jag en brontobild på mig när jag bläddrar i tidningen och får självklart värsta chocken. Men samtidigt kan jag ju inte göra något åt det...
Skolan - alltid lika het
Det jag framförallt tycker är att skolan ska individualiseras mer. Skolan ska vara till för alla elever och erbjuda alla stimulans och lärande. Oavsett hur duktig du är i skolan ska du varje dag du går därifrån känna att du lärt dig något nytt. En lösning skulle kunna vara att ha nivåanpassade klasser men jag tror att det finns en risk för utslagning i så fall. Om klass A är alla duktiga elever och klass B de sämre. Jag tror inte heller att man kan ha skolor som är nivåanpassade. Sanningen att säga tror jag att integrerade klasser är det bästa sättet att höja en klass totalt. Samtidigt får det inte ske på bekostnad av de duktiga eleverna. Det är en svår balansgång men jag tror att det går. Framförallt genom att det ska finnas mer kompicerade uppgifter att ta sig an när det gäller detta. Till exempel i matte kan de som har förstått ett moment få arbeta med problemlösning där de måste tillämpa sina kunskaper i det de har.
En annan sak i tanken med en individualiserad skola är att alla ska ha möjlighet att visa vad de går för. Redan i tidig ålder börjar man jobba med mentorskap. Där sitter läraren med eleven och skriver ner mål för vad de vill uppnå i skolan under läsåret. Sedan diskuterar de vad som behövs göras för att målen ska uppnås och lägger upp en arbetsplan som man ska jobba efter. Under året har man återkommande träffar där man diskuterar och utvärderar hur det går. Man ska också få en insikt i hur man bäst lär sig. Genom att skolan erbjuder en utlärande form som stimulerar alla fem sinnen och i samarbete med mentorskapen ska eleven förstå vilket det bästa sättet är för att just den personen som individ ska lära sig bäst. För alla lär sig inte bäst genom att sitta stilla på en stol och lyssna på en mässande lärare och sedan läsa till sig de kunskaper som fattas. I dag ser skolan ut lite som så vilket gör att många elever inte har möjlighet att visa vad de går för. Det sättet som tillämpas i dag behöver inte heller vara det bästa. Skolan måste vara en oas där nya idéer kan frodas och kreativiteten flödar.
Den måste också handla om uppmuntran. Att låta eleven göra som den själv tycker är bäst och pusha den i så mycket som det går. Krav ska aboslut ställas på eleven men inte genom förbud utan genom att visa att man tror på honom eller henne. Jag tror att det skulle ta bort mycket av det stök som i dag är i svenska skolan. Genom att alla känner sig sedda och att alla känner att någon tror på en kommer ordning och reda att infinna sig. Det är inget som man måste reglera kring.
Minst lika viktig som kunskapsutvecklingen är också den personliga utveckling som ska ske i skolan. Den ska inte handla om att mata in massor med fakta och göra en likgiltig (som de sjunger om i "The Wall" av Pink Floyd). Istället ska det handla mycket om att kritiskt granska det man lär sig och ifrågasätta det som i dag finns. Många i Sverige lyfter gärna fram Astrid Lindgren och hennes karaktärer som någon nationalikon men man verkar inte vilja efterleva det i särskild stor utsträckning. Pippi, Emil och många andra av hennes figurer är barn som verkligen går emot normen och är annorlunda. Men så verkar inte skolan i dag. Man får inte skilja sig från mängden och hitta ett annat sätt som är bättre eller ifrågasätta rådande norm. Mer av sådant. Lärarna ska inte vara auktoriteter som eleverna är rädda för utan snarare ett stöd för att nå dit man vill. Så kommer också respekten gentemot lärare att öka. För man respekterar bara de personer som respekterar en själv. Eller så är det i alla fall för mig.
Jag vet inte om mina förslag skulle förbättra situationen i skolan. Men jag tror definitivt att det skulle vara mer effektivt än att bara skapa nya lärarjobb. För det är inte där det brister. Snarare i att skolan i dag inte är till för alla... Nu är det bara kvar att undersöka vilket parti som ligger närmast mina tankar gällande skolan :)
Kina
Förlåt för dålig uppdatering. Jag har visserligen varit ute och flängt en hel del i sommar men det rättfärdigar ingenting. Dessutom har jag varit hemmavid i ungefär två veckor vid det här laget. Så nu tar jag mig i kragen och skriver ner en rad eller två. Eftersom jag är relativt nyhemkommen från Kina kommer detta inlägg handla om mina upplevelser och tankar kring det stora landet i öst. Jag kommer inte skriva ner en massa skit och trams om hur det var, utan istället kommer ni få läsa utdrag ur min dagbok jag hade med mig på resan. Se det som något hedrande då ingen någonsin har fått läsa min dagbok innan. Så... reed and weep people:
Shanghai måste vara en av världens mest moderna städer tänker jag medan vi vandrar genom staden. Moderna inglasade skyskrapor som sträcker sig långt över molnen kantar gatorna vi går omkring på. Ett myller av folk som alla är iklädda moderna västerländska kläder och som glatt ler mot oss när vi går förbi. Gatorna är proppade med bilar som ilsket tutar på varandra i eftermiddagstrafiken. Underbart matos från alla gatukök blandas med en närmast kväljande stank från de många offentliga toaletter som finns här. Intrycken är många som jag samlar på mig efter att bara varit några timmar här. Jag försöker rada upp dem och minnas dem alla. Det är så mycket som jag måste komma ihåg för att senare kunna återskapa en känsla hur det verkligen var. Inte bara minnas dem som kalla och stela bilder på ett fotografi.
Shanghais jättekomplex till skyskrapor tar andan ur mig. Jag skulle kunna stå i timmar och beundra de vackra byggnaderna som för tankarna till Manhattan och New York. Staden är egentligen som vilken västerländsk stad som helst med gallerior, höghus och bilköer. Först blir jag besviken över att Kina inte är mer exotiskt och kulturellt olikt som jag tänkt mig. Sedan tänker jag på de många timmar vi pratade om just detta på Globala och får acceptera att Kina inte längre är vackra palats, drakar och fina sidentyger. Det hör till det förgångna. Men jag gillar det nya Kina starkt.
Jag finner en viss charm i att kineserna trots den moderna fasaden inte helt anpassat sig till det västerländska levernet. Varje gång vi går över gatan måste vi springa så fort vi kan eftersom bilisterna inte väjer eller stannar för en gående. Istället tutar de bara ilsket och kör ännu snabbare. Fartbegränsingar spelar ingen roll. System med vem som ska köra när finns inte heller utan alla kör bara när de har lust. Jag är förvånad över att jag inte sett en enda olycka än så länge. I tunnelbanan råder kaos. Alla ska på till vilket pris som helst. De bufflar och puttar på varandra, tränger sig förbi utpasserande och mosar sig in i redan överfyllda vagnar. Vi rädda västerlänningar riskerar ibland att inte komma med då vi snällt står vid sidan om och väntar på vår tur. Det enda sättet att komma med är att vara som kineserna och knuffas. På matställena slafsar man i sig maten. Soppan slurpar man högljutt upp. Skräpet slängs på marken. Vissa sitter utan tröja vid matbordet och kedjeröker cigaretter. Nästan alla matställen vi går förbi luktar cigarettrök blandat med all den mat som går att få. Visst kan jag ibland störa mig på att kineserna inte är som vi svenskar. Men å andra sidan finns inget som talar för att deras beteende skulle vara sämre. Och nu är det faktiskt jag som är gäst och får anpassa mig. Så det är väl bara att knuffas, surpla soppa och slafsa istället för att se på det med förakt...
Shanghai döper jag fort om till kontrasternas stad. Mellan allt modernt och västerländskt lyser ibland små traditionella kvarter igenom. Kontrasterna är så slående så man blir helt mållös. De traditionella kvarteren i Kina kallas hutonger och är som små låga radhus. Fasaderna är för det mesta grå och ganska slitna. En hel familj verkar dela på max två rum. Å andra sidan råder ju enbarnspolitik i Kina så familjerna är inte alltför stora. Vatten och toaletter verkar hela området dela på. Vilket inte betyder fruktansvärda sanitära förhållanden. Istället verkar det ganska fräscht förutom de puffar av bajsdoft som då och då kommer men man överlever. Hutongkvarteren kan liknas vid små fyrkantiga hus som sitter ihop och har stora öppningar där man kan se rakt in i lägenheterna. Rummen är inte särskilt stora. En medellång svensk man skulle nog inte kunna stå rak i vissa delar av hutongerna. Eftersom utrymmet är knappt befinner sig de flesta boende ute på gatan. Där spelar de mahjong, dricker te, diskuterar, säljer allt och inget i sina affärer eller bara sitter. De har ett spännande sätt att sitta på kineserna, de sitter liksom på huk med hälarna i marken, tårna åt sidan och händerna på knäna. Det mest förbluffande är att alla kan sitta så gammal som ung. De flesta barn som bor i hutongerna ser glada ut när vi går förbi. De ler stort och vinkar, en del kläcker också ur sig ett försynt hello. När jag svarar Ni Hao (hej på kinesiska) ler de ännu störra och skrattar lyckligt. Shanghai. Kontrasternas stad. Modernt blandas med traditionellt. Gammalt med nytt. Fattigt med rikt.
Peking är mycket mer kulturellt och traditionellt än Shanghai. Här får jag större bekräftelse på mina förväntningar jag hade med mig hemifrån. Det känns som om regeringen valt att spara och i vissa fall spä på med de traditionella i huvudstaden samtidigt som de minskar på det i andra provinser och städer. Men vem vet. Här finns inga höghus men hutonger finns det desto mer av. Vandrarhemmet vi bor på erbjuder till och med hutongvisningar.
Himmelska fridens torg är nog det av alla attraktioner som finns att se i Peking som jag helst vill titta på. Det är världens största offentliga plats. Jag sveper med blicken över torget och försöker tänka alla demonstrationer och uppror som skett här. För mig symboliserar den så mycket. Å ena sidan frihet och revolution då det var här som de maoistiska studenterna under fyrtio- och femtiotalet demonstrerade och sedan gjorde revolution. Deras möten och aktioner hade stor betydelse för att få bort kjesarens förtryck och skapa en kommunistisk stat. Å andra sidan den kommunstiska diktaturen och tvivlet på om de verkligen gjort Kina bättre. Även om diktaturen innebar att till exempel alla fick utbildning och att alla fick äta sig mätta skedde det på de mänskliga rättigheternas bekostnad. Studenter som 1989 demonstrerade mot statens förtryck sköts oskyldigt ner och skapade ett enormt blodbad som senare fick namnet massakern vid himmelska fridens torg. Men om detta finns inget att läsa. Det finns inga monument som hedrar alla dem som fick sätta livet till. Regeringen hävdar att massakern aldrig ägt rum. De som påstår annorlunda ses som fiender till staten och fängslas. Sorgset blickar jag mot den röda fanan vid kongresshallen som sakta fladdar i vinden. Med blicken fäst mot den undrar jag om det är värt det. Är det värt att förtrycka människor på det sätt som ändå sker undercover i Kina för att uppnå kommunismens ideal?
Jag märkte till exempel första dagen jag var här att varken Facebook eller YouTube går att komma in på i Kina. Båda två är spärrade av den kinsesiska regeringen. Varje gång jag eller någon annan är inne på internet har de full koll på vad man tittar på och skulle man hamna på en sida de anser vara olämplig stänger de av den illa kvickt och förmodligen tar de kontakt med den människa som var inne på sidan. Inte heller får restauranger ta emot dricks. Vi försöker lite vid några tillfällen. Propsar på att de ska ta emot det. Det är väl ingen som märker, eller bryr sig (?), om de tar emot lite extra. Men servitrisen tittar bara skrämt på oss och vägrar ta emot det. Jag börjar först nu inse hur det är att verkligen leva i en diktatur. Det är mycket värre än hur jag föreställt mig.
Ja... Några ord om hur jag upplevde Kina. Naturligtvis finns mycket mer att säga. Men det får ni ta med mig personligen.
På resande fot
Jag har varit i Bryssel ett par dagar. En härligt underbar stad som bjuder på det mesta från antika statyer, medeltida kyrkor till moderna varuhuskomplex. Staden var inte så fasligt stor, man kunde utan problem vandra runt i staden och se allt. Skulle tippa på att den är ungefär lika stor som Stockholm.
Det som jag tyckte var mest roligt och spännande att se var EU-högkvarteren. Bryssel brukar kallas för Europas huvudstad och det var riktigt kul och intressant att se på byggnaderna man sett på tv. Jag tycker om att se på byggnader är makten huserar. Det känns som om makten sipprar ut genom byggnaden och in i mig. Jag kan känna mig maktfull när jag tittar på sådana byggnader. Framförallt för att jag vet att jag varit med och bestämt vilka som ska sitta där. Coolt.
Den mest kända attraktionen från Bryssel är väl den lilla kissande statypojken, Manneken Pis. Jag hade sett fram emot att se honom eftersom han är något av en liten ikon som brukar bli påklädd olika dräkter under olika tider på året. Dock var han en besvikelse. För det första var han lite undanskymd och för det andra minimal. Han kan inte ha varit mer än max 50 cm hög. Jag förstår inte vad det är som gjort honom till ikon.
Annars finns det inte mycket mer att förtella om staden. Jag kan rekomendera staden men samtidigt är det inget man missar så om man inte tar sig dit. Kulturen är lite kontinental (uteserveringar, vin, cigaretter, kaffe och caféer) men med en egen touch ändå tycker jag. Jag gillade det. Trots att staden anses vara internationell (av de 950 000 invånarna är 250 000 inte belgiska medborgare) talar folk överlag dålig engelska. Om jag frågar något på engelska svarar de på franska eller nederländska som är de officiella språken. Får jag säga något som jag tycker man ska göra, detta gäller städer och länder generellt inte bara Bryssel, så är det att ge en dag till att inte ha något inplanerat. Inte ha någon sevärdhet att titta på eller något annat. Utan bara vandra runt som man behagar och försöka insupa atmosfären. Försöka hitta nya vägar som man inte vandrat på eller försöka komma lite utanför statskärnan och in i områden där folk bor och titta hur det ser ut där. Det säger ganska mycket mer om landet än diverse sevärdheter. Tycker jag. Sedan ska man inte hoppa över sevärdheter, muséer och vad det nu må vara men staden är ju så mycket mer egentligen. "Know a city by home" som en fransman förklarade det när han kände till fler sevärdheter än jag i Stockholm. Han menade alltså att jag kände till Stockholm som hemma och allt det som räknades till det viktiga. Om jag sedan inte känner till någon kyrka gör det kanske ingenting egentligen...
Och imorgon åker jag till Kina :)
Jag orkar inte
Jag vet inte varför. Livet är underbart på alla sätt och ändå så känns det jobbigt. Kanske just därför. Att jag inte har "rätt" att klaga och därför blir jag knäpp pga det. Men jag vet inte. Jag tror att det ibland kan ligga bakom varför det är så många i Sverige som mår dåligt. Man har det så bra så man typ får dåligt samvete varje gång humöret inte är på topp och sen blir det en ond spiral. I alla fall kan jag känna så ibland när jag klagar på en liten skitgrej som jag vet att jag inte borde klaga på egentligen.
Men det är bara att komma igen. I'll be back more happy than ever :)
Think outside the box
Nog talat om fotboll (som jag vet att majoriteten av mina läsare inte har mycket för). Istället ska jag tala om en ny insiskt som jag fick igår kväll. Självklart måste jag hänga med i svängarna och läser därför andra bloggar. Dock har jag insett att jag inte läser de bloggar som alla andra läser. Anyway. Igår läste jag en av mina vänners bloggar och blev ganska inspirerad (länkar inte pga att jag inte vet om han vill att jag ska marknadsföra hans blogg med andra ord vill ni läsa den får ni finna den själva...). Dels för de många intressanta tankar han delade med sig av och dels för hans fenomenala sätt att skriva och uttrycka sig på.
Efter att jag läst bloggen såg jag tillbaka på min egen blogg och med ens kändes den ganska patetisk och larvig. Om jag någonsin vill bli ett stort bloggnamn så räcker inte mina smått löjeväckande uttalanden. Nej jag kanske ska think outside the box om man säger så. Istället för att skriva om mina egna tankar ur mitt perspektiv måste jag skriva på ett sätt som visserligen fortfarande andas mig men som andra känner igen sig i. Förstår ni vad jag menar? Förmodligen inte. Förtydligande: För att få fram vad jag tycker och få folk att tycka att jag har rätt måste jag finna en punkt där jag och mina läsare tänker likadant och sympatiserar. Därefter kan jag komma med mina tankar och kanske lyckas jag få med mig någon och utifrån det kan jag inspirera andra människor :) Vilket jag vill göra som ni kan läsa i föregående inlägg. Och jag blev verkligen inspirerad av min vän eftersom han kan skriva på det sättet. Eller ja, han kanske inte fångar någon annan men mig fångade han definitivt!!!
Nu ska jag snart kolla på Uruguay mot Ghana. Jag hoppas på afrikansk seger även om sydamerika ligger mig närmare om hjärtat...
I ask for nothing but love
Jag vill skriva något revolutionerande. Som får folk att tänka till och ändra sitt liv. Jag vill att det jag skriver inspirerar folk till att göra något de inte testat förut eller bara att tänka i andra banor. Jag vill vara en Che Guevara, en Martin Luther King eller någon annan som trollbundit och inspirerat så många människor.
Men jag har inte de kvalitéer som krävs för att trollbinda tusen och åter tusen människor med mina texter eller mina tal. Jag har förvisso inga ambitioner med att bli ihågkommen av nästa generation men det skulle ju vara kul om några av de människor jag talar med under mina levnadsår kommer ihåg mig och kanske hämtar lite inspiration från mig.
Själv inspireras jag av många människor. Eftersom alla är unika och speciella på något sätt finns det alltid något att hämta hos dem som jag träffar och talar med. Något som gör mig en erfarenhet rikare eller som får mig att se på livet och det som sker ur ett annat perspektiv. Det behöver inte nödvändigtvis handla om något som personen säger eller gör, utan det kan vara vad som helst som gör att jag beundrar honom eller henne. Jag är också något av en hopplös härmapa. Om jag hittar något hos en person som jag tycker om är jag inte sen på att härma det eftersom jag, i min naiva tro, hoppas det gör mig till en bättre person.
Mina ambitioner med vad jag vill åstadkomma på jorden är ganska blygsamma. Det handlar inte om att förändra situationen för tusentals personer eller sätta mig emot orättvisor eller vad det nu må vara som stör mig. Jag vill nog vara ganska anonym på jordklotet. Istället hoppas jag att de människor som på olika sätt känner mig någon gång i livet tänker på mig och blir inspirerade. Eller att de någon gång tänker: hur skulle Freja gjort i den här situationen? och sedan gör de så. Jag hoppas inte göra avtryck på jorden utan snarare i mina nära och käras hjärtan...
Avslutningsvis, för att på något sätt sammanfatta vad jag vill säga med mitt inlägg, ska jag berätta en anekdot om mitt liv. Som liten fick jag ofta mina vänner-böcker i födelsedagspresent. Ni vet en sån där bok med massa frågor som ens kompisar ska svara på. Allt eftersom åren går glömmer man bort de där mina vänner-böckerna och de får ligga och damma längst in i en skrivbordslåda. Men för bara någon månad sedan tog jag fram dem och läste igenom. I en av böckerna hade jag själv skrivit (eftersom jag tycker det är nördigt roligt att skriva sånt där). Jag höll knappast med något av de svaren jag printat ner och skrattade emellanåt åt mig själv om hur jag en gång för länge sedan hade resonerat. Sista frågan löd: Vad jag helst vill bli. Mina barnsligt spretande bokstäver formade ordet "omtyckt" och mitt skratt tystnade. För jag insåg att svaret på frågan skulle bli detsamma i dag...
Give them the mercy they don't find on earth
Sverige slår sig ofta för bröstet när det gäller sådana typer av frågor och tycker att vi är ett föregångsland. Men det håller jag inte riktigt med om. Jag tycker inte det är tillräckligt att ligga i framkant när det gäller att släppa in flyktingar i landet. Titta bara på den enorma segregation som finns i Sverige. Den är nog en av de värre i Europa eller i alla fall lika illa som man frammålar att den är i många andra länder.
En annan sak som skrämmer mig är den enorma okunskap som finns inom området. Jag tror framförallt att det är okunskap som gjort att Sverigedemokraterna växt sig så starka de senaste åren. Man har massor med föreställningar om hur invandrare ska vara och får de gång på gång bekräftade genom media. Ofta när man vill belysa en negativ handling som genomsyrar samhället åker man ut till "förorten" för att göra reportage. Till exempel stenkastning mot bussar som då och då förekommer. Man åker ut till Tensta och intervjuar några killar med icke-svenskt utseende om problemet och deras inställning. Så är man jättenöjd när killarna säger att de inte tycker stenkastning är okej. Saken är bara den att problemet kanske inte är störst där, utan i en annan del av Stockholm där kanske betydligt fler helsvenskar bor. Men dit kan man inte åka eftersom det inte passar in i folks föreställningar om hur "vi och dom" är.
Men egentligen ligger inte det största problemet där. Sverige snackar ofta skit om andra länder och deras behandling av urinvånare/minoritetsgrupper. Men vi glömmer hur vi själva behandlar de minoriteter som finns i Sverige. Det var ju inte ens längesedan som samerna fick rätt att tala samiska i skolan. För många kan det tyckas vara en bagatell men jag tycker det är viktigt att vi värnar om detta, framför allt om vi tycker att andra länder ska göra det. Men det är ju alltid lättare att fördöma andra... Jag tror också att fördomarna mot dessa minoriteter, framför allt romer, är många. Alla har på ett eller annat sätt en föreställning om hur en rom, same etc är. Men det är nästan aldrig någon som tycker att fientligheten är ett problem.
Last but not least. Vi tycker som sagt att vi är ett föregångsland men vi har en mörk historia gällande rasism. Skrämmande nog är det få som känner till det. 1921 instiftades något som kallades Statens rasbiologiska institut i Uppsala. Det uppkom efter den stora svenska debatten om "förgiftandet av samhällskroppen". Man var oroad att folk med "fel" egenskaper skulle få barn med personer som hade "rätt" egenskaper samt "rätt" ekonomisk, social och kulturell bakgrund. På sikt kunde det leda till att svenskarna fick sämre egenskaper. Sverige var först i världen med en sådan institution. Institutet gav bland annat ut en bok som hette "Svensk raskunskap" och som användes som läromedel i skolorna.
Institutets forskning bidrog till steriliseringslagen där man tvångsteriliserade flera grupper i samhället som ansågs vara fel (t ex utvecklingsstörda, psykiskt sjuka osv). Ungefär 63 000 människor steriliserades pga lagen varav ca 30 000 skedde med tvång. Lagen försvann 1976. Uppgiften var annars att kartlägga hur stor betydelse biologiskt arv och miljö hade för individen. Enligt institutet fann man många ärftliga orsaker till det som ansågs vara "fel". Många gånger finner man slutsatser som att "de nordiska folken" är överlägsna såväl psykiskt som fysiskt och borde därför inte beblanda sig med andra raser. Det förekommer också skrivelser som "Ett inslag av zigenarblod
även i stark utblandning verkar ofta rent förstörande på individens moraliska (mindre dess intellektuella) halt."
Dessa tankar och idéer inspirerade också Hitler mycket och vi vet ju alla vad konsekvenserna blev av hans åsikter. Jag vet att man måste vara relavtiv och titta på hur "det låg i tiden" osv osv. Men jag orkar inte och dessutom tycker jag inte att det gör det mindre fel. Mest konstigt tycker jag det är att man inte får läsa om det mer i skolan.
Avslutningsvis, några väl valda ord som jag tycker vi kan ta med oss:
I pray for nothing
I can get by
'cause I know so many
less lucky than I
Monarki eller republik?
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!! Just så känner jag för tillfället. Två orsaker: Mexico (!!!!!!) gjorde mål på Frankrike vilket innebär att Frankrike inte har biljett till slutspelet. Nu fick Mexico straff också. Orsak två: imorgon är jag 20 år. My god.
Dagen efter min födelsedag gifter sig HKH Victoria och Herr Daniel Westling. Namnen är lite töntiga men wtf. Jag tror inte det finns en svensk som inte har en åsikt i frågan. Oavsett inställning till kungahuset.
Jag kan nog tycka att vi kan ha kvar kungen. Eller snarare, jag tycker inte att alternativet är bättre. Även om många påstår att det är mer demokratiskt med en president skulle jag nog hävda motsatsen. Ska vi har president i Sverige måste vi ändra hela vårt system. Eftersom det råder parlamentarism i Sverige (riksdagen röstar fram statsminister vilket innebär att statsministern är ansvarig inför riksdagen) skulle det vara ganska farligt att vi röstar fram en president. Då har inte statsministern längre något ansvar inför riksdagen, riksdagen behöver inte besluta i förslagen regeringen kommer med och det blir maktkoncentration så det sjunger om det.
Alternativet är att riksdagen väljer en president och har samma uppgifter som vår statsminster har i dag. Men ärligt... Då försvinner ju halva grejen med en president. Har man republik vill man ju rösta fram sin statschef själv. Då vill man ju inte att folkkvalda politiker ska välja åt en. Eller det är i alla fall min prersonliga åsikt.
Sen kan ju presidentvalet ligga utanför själva riksdagsvalet. Vilket innebär att vi röstar fram en president som har lika mycket makt som kungen har i dag. Uppgiften kommer vara att representera Sverige. Då kan jag tycka att vi lika bra kan ha kvar kungen eftersom det bara kommer kosta en massa pengar att ändra system. Och om det inte innebär några förändringar förstår jag inte vitsen.
Jag skulle inte påstå att jag är en rojalist men i Sveriges fall är jag nog inte republikan heller.
Semester
För mig är det svårt att förstå vad en all-inclusive till ett "exotiskt" land ger. Att bo på hotell med bara svenskar, leva innanför hotellets stängsel, läsa aftonbladet på kvällen och äta fullkornssmörgås till frukost. Alltså. Om man åker bort varför ska man ha det precis som hemma då? Jag kan inte fatta det. Varför betala flera tusen kronor och fara till andra sidan jorden för att bo som hemma, klaga på värmen och att ingen kan engelska? För mig är det ofattbart. Allt det där kan jag göra på en weekend i Västerås också som dessutom är mycket, mycket billigare.
Om man reser till ett annat land är det inte för att se hur det landet är och fungerar. Se vad det är för kultur där och så vidare. Eller är jag helt ute och cyklar? Jag lovar att jag som svensk kan lära mig offantligt mycket ute i stora vida världen. Vi vet inte bättre än någon annan. Det kan jag lova er alla.
Desutom är det bra att någon gång ibland få sina föreställningar om hur världen är prövade. Kanske finner jag att det som jag anser vara normalt tycker någon annan är fullkomligt galet. Och tvärtom. Kanske kan jag lära av det och bilda mig en ny uppfattning om världen. Förstå att andra inte är konstiga bara för att de ser världen på ett annat sätt än jag.
Jag tycker det är bra att svenskar reser mer. Däremot skräms jag av sättet som folk reser på. Visst är det bra att folk reser till Thailand, Dominikanska Republiken, Indien etcetera men allvarligt. Om jag ligger vid hotellpoolen hela dagarna, vad ser jag då av Thailand? På vilket sätt uppmärksammar jag det fruktansvärda som händer där? Inte på något sätt alls skulle jag vilja säga. Istället muttrar folk förbannat över att det är så osäkert att åka utomlands. Ursäkta, men åk inte då. Stanna hemma i Sverige, läs aftonbladet och käka fullkornsmacka. Det är helt okej. Men kom inte och kräv att det ska vara likadant på andra ställen. För där gäller andra premisser och som gäst är man så god och följer dem. Oavsett vad det kan handla om.
Till exempel: Om jag åker till ett land där man som tjej bör klä sig i långbyxor och täcka axlarna bör kanske jag också göra det. Om jag ändå vägrar och promt ska bära min kort-korta kjol och mitt urringade linne får jag kanske stå ut med att folk glor och att en del män anser sig ha rätt att komma och ta på mig. För i det landet är det kanske bara oanständiga kvinnor som finns för alla som klär sig på det sättet. Självklart kommer de skita i att du är turist för du skickar ut signalen om att du är billig och lättfotad. Jag tycker det är en självklarhet att försöka anpassa sig efter landets kultur. Om man känner att man inte kan det bör man inte fara till det landet.
Eller ja. Om man ändå måste åka så kan man ju åka på all-inclusive så alla tillsammans kan avsky de sexfixerade infödingarna...
Sommar, sommar och sol
Nu är jag hemma igen efter praktiken. Och knappt hann man hamna i Stockholm förrän det var fullt med aktiviteter runt en. Igår träffade jag några kompisar och spelade paintball och i dag har jag spelat fotbollsmatch. Men det är kul att ha något att göra så jag ska inte klaga :)
Nu verkar det ju äntligen som om sommaren kommit. Det har varit riktigt varmt hela dagen vilket gör mig glad och lycklig. För dessa månader som nu följer, ja det är för dem man överlever och uthärdar vintern. Tycker ni inte?
Nu är det bara en vecka kvar i skolan och sen har jag gått en termin på min utbildning. Det är inte klokt vad tiden går fort för 150:e gången i ordningen. Men det tål att upprepas för att komma ihåg det :)
Och sen... ja sen är det sommar, sol och ledighet. Då blir jag 20 år. Nu är det bara 3 veckor dit. OMG tiden går fort (igen)
Praktik
Nu har jag praktiserat ett par dagar på Kristanstadsbladet. Det går bra och är ganska kul faktiskt. Jag har till och med fått ett par artiklar publicerade i tidningen. Wihoo
Under dessa dagar har jag också fått vissa insikter om mig själv. Naturligtvis är man aldrig nöjd med den slutgiltiga version som man tillslut lämnar in. Förmodligen kommer man aldrig komma ifrån det heller. Men man måste lära sig att det duger. Kanske är det långt från perfekt men det fungerar bra. Det är läsbart och redogörande. Man måste släppa ambitionen att varje gång skriva något som tar andan ur alla. Att jag får skriva artiklar och får fortsatt förtroende kanske är gott nog. Sen utvecklas man hela tiden. När jag om ett år tittar tillbaka på de artiklar jag skrivit nu kommer jag nog tycka att de är fruktansvärt dåliga. Men så är det.
Men det som jag framförallt kommit till insikt med är synen på sig själv. Jag tror att John Guidetti kom till samma insikt när han flyttade till Manchester. I vilket fall lägger jag hans ord i min mun: Om inte jag tror på mig själv, vem ska då göra det? För mig innebär det framför allt att jag måste våga lita på mig själv. Att jag ställer rätt frågor när jag intervjuar någon. Att jag klarar av de uppgifter jag fått. Att jag är tillräckligt kompetent och duktig för att kunna skriva en artikel. Samt att våga se den tryckt dagen efter i tidningen utan att fullkomligt dö. Som jag gjort hittills.
Well. Inget mer att förtella. See ya back in Stockholm
Welcome back!!
Självklart finns det andra saker som jag också är glad över: det fina vädret, att jag snart fyller 20, att jag ska åka till Kina i sommar och inte minst att jag ska åka till K-town om ett par dagar och praktisera i två veckor. Men just nu tar min lycka över att usb-minnet är tillbaka högsta pris!!
Èrase una vez una vida en Nicaragua...
Cuando lo pienso ahora es como otra vida. La vida en Nicaragua cuando estuve jugando con los niños. Me encantaron a ellos muchísimo. Me hablaron todo el tiempo y quisieron explicarme sobre su vida en el campo. No era una vida pobre como pensé yo. No, en cambio era una vida rica con adventuras cada día. Aquel día me dio mucho. Por la primera vez entendí que pobreza es. No es tener poco dinero o no tener la opportunidad a ir a la escuela. Vale, es pobreza tambien pero no la pobreza que te duele. La pobreza que te duele es que no poder cambiar su vida. En la casa donde se nació tambien se morirá. Da igual si se quiere estudiar en la universidad o trabajar a fuera del campo. No se puede salir ya que se debe cuidar sus padres cuando sean viejos, cuando no puedan trabjar. Pues entonse es la persona importante en la familia, la persona quien tiene ingreso. Supongo que la vida puede ser exactamente igual en Suecia. No en Estocolmo donde vivo yo, pero quizás exista en el campo sueco. Si una vez nació en un campo pequeño su desierto ya está decidio. Creo que donde se nace no tiene razón porque todos somos humanos pero. La cosa que tiene razón es que condociones se nace en....
Jag vet att mina läsare inte fattar (förmodligen) men wtf. Det jag ville förmedla kan bara skrivas på spanska. Jag vill skapa en känsla av hur det verkligen är att vara fattig. På riktigt. Vilket inte handlar så mycket om pengar utan är betydligt mer komplext än så......
Freja
Video killed the radiostar
För 104:e gången: Tiden går så sjukt fort. Vi är redan inne i maj och om ungefär en vecka åker jag ner till K-town för att skriva i Kristianstadsbladet. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning.
Jag har inga idéer om vad jag ska förmedla i detta inlägg. Just nu finns inget viktigt att säga till den stora massan om man säger så. Ingenting att förmedla (eller ja... det finns väl massa saker som jag tycker men det är om mindre intressanta saker som fotboll och diverse samhällsproblem = något som mina läsare inte är så intresserade av)
Öhh.... Jag vill åka från Sverige känner jag. Bara lämna allting här hemma och sticka iväg på obestämd tid. Se var jag hamnar och jobba mig runt jorden. Just nu känns Sverige bara trist och tråkigt och öhhh. Det finns inget som håller mig kvar riktigt. Inget som engagerar på riktigt. Eller det är klart att det finns både människor och aktiviteter som jag skulle sakna här hemma. Men just nu ger inte Sverige någon inspiration till mig. Det är konstigt egentligen. När våren kommer brukar min inspiration öka med 500% men tydligen inte i år. Kanske beror det på att jag sett något annat än Sverige det senaste året och insett att man inte behöver vara kvar i Stockholm hela livet utan att jag kan vara precis var jag vill i världen. Det finns 0 hinder. Coolt. Så befinner jag mig ändå på samma ställe som jag varit hela livet.
Jag fick plötsligt lust att fara till Jerusalem. Jag vet egentligen inte vad som lockar mig. Men jag har varit fascinerad av Israel/Palestina mycket länge. Och Jerusalem är ju häftigt. Tre stora kulturer och religioner som lever i symbios (eller ja, nästan i alla fall)...
Lekande lätt
Ett annat exempel som jag har är när jag idag satt modlös och övade inför den kommande tentan i kommunal- och rikspolitik. Förutom det ingår också lite källkritik och grävmetoder. Problemet med grävmetodsfrågorna var att jag inte hade boken i fråga och vi var tvugna att refera till en person som skrivit i den boken. När jag sedan, som den journalist jag är, googlar runt på denna person hittar jag en text han har skrivit. I denna text framgår allt (!) jag behöver kunna om grävmetoder. Det gjorde den dagen :)
Jag tror att om man verkligen bestämmer sig för att det ska gå bra och att man ska klara det så gör man det också. Om man istället går in med inställningen att det inte kommer funka misslyckas man också. Det spelar ingen roll om det handlar om att få en exklusiv intervju med Zlatan eller att man ska lära sig cykla. Har man bestämt sig att det ska gå så gör det det.
Eller är det bara jag som har äcklig tur hela tiden?
