Freja Andersson

Det var längesen jag skrev något. Måste, eller kanske borde, skriva något. Men vad ska jag skriva om. Denna fråga våndas jag med ofta. Det finns liksom inget jag har att förmedla. Herregud, jag går ju runt och funderar och funderar och har minidiskussioner med mig själv dagarna i ända. Finns det verkligen inget som jag kan dela med mig av? Nej, kära läsare, det finns det inte. Orsak: Det jag går runt och diskuterar bör inte alltid offentliggöras. Konsekvens: Jag blir smått schizofren och ni får inte reda på allt det jag går och grubblar på och som ni kanske har svaren på. Jaja, de konsekvenserna får jag ta. Egentligen är jag ingen person som gillar att visa mig för alla andra. Ingen framåt person som hörs var jag än kommer och som pratar med alla. Snarare är jag en ganska tillbakadragen människa som inte vill berätta om mina problem för alla andra. Det har ju inte de att göra med liksom, alla har sina egna problem, stora som små och jag ska väl inte komma här och tro att mina problem är förmer än alla andras. Samtidigt funderar jag på vad som är ett stort respektive litet problem. För den personen som har det är det ju förmodligen ett ganska stort problem, eller hur? Sen om det är att jag inte fick MVG på min uppsats eller att jag är hemlös är väl inte lika viktigt? Det är väl ett problem så fort någon mår dåligt av det? Jag menar vem har rätt att komma och säga till någon annan att man är mes för att man är ledsen över att man inte hann raka benen i morse? Alla problem måste ju ses från offrets situation. Eller jag vet inte, det är bara något jag funderat lite på...

I morse drabbades jag av en panik jag inte haft på länge. Att jag kommer få leva ensam hela livet och att jag inte kommer få arbete. Igår tittade jag på nyheterna och den nya vårbudgeten såg dyster ut. Anders Borg räknade inte med så mycket tillväxt som han hade hoppats på och trodde att endast 10 000 skulle kunna få jobb när jag blir aktuell på arbetsmarknaden (2011) jämfört med i år 140 000 jobb. Men det är klart, Sverige hade ju nyss en högkonjuktur och efter det följer alltid en lågkonjuktur och den ska självklart komma när jag ska söka arbete. Jobbigt läge. Men men det är väl bara kämpa på och utbilda mig till något som ingen vill vara. Typ greenkeeper (en sådan som ser till att greenen på golfbanor är bra) det är brist på det och utgångslönen ligger på ca 30 000 kr. HAHAHA, det ska jag satsa på. Nej, men det jobbiga är att de jobben som jag vill jobba med (lärare) är det ingen brist på (om man inte vill bli förskolepedagog förstås). Attan!! Fast egentligen tror jag inte att det kommer vara något problem med den biten. Då är jag mer nojig för att inte hitta någon att dela mitt liv med, för om jag tvingas bo ensam hela livet spelar det ingen roll för mig om jag har värsta jobbet eller hemmet. Jag har inte haft de tankarna på länge för jag har tänkt att det löser sig i framtiden, herregud jag är ju bara 17 år. Men nu har de kommit tillbaka och lämnar mig inte. Det är jobbigt och jag vill inte tänka såhär om att det är så synd om mig. För det är det ju inte egentligen, jag har ju typ allt på det torra, om man tänker efter lite...

Jag har börjat skriva berättelser igen. Det känns bra, har inte skrivit på länge. Läste igenom mina gamla berättelser jag skrev förut. En handlar om en pojke som är mobbad, en annan om en kille som vägrar inse det faktum att han är homosexuell (eller vägrar erkänna det), en tredje om en tjej som åker tunnelbana och en fjärde om en tysk soldat under andra världskriget. Vilka teman jag har på  mina berättelser, hehe, eller inte. När jag var yngre ville jag bli författare. Den drömmen har ersatts till en strävan efter att jobba med barn, gärna som lärare.

Min senaste berättelse handlar om mig och mitt liv. En självbiografi, eller jag vet inte. Som hjälp har jag använt bolggen, bl.a. Annars är det mitt egna minne. Vet inte varför jag skriver om mitt liv. Jag vill bara göra det och den kommer inte publiceras på bloggen. Eftersom den enda som får läsa mina berättelser är jag. Herregud om någon annan skulle läsa, det skulle vara ytterst pinsamt!
Nu ska jag återgå till mitt skrivande om USA:s opening speech i FN-rollspelet, är visserligen klar men den är lite lång tror jag. Vi får se helt enkelt.

Ha en najs helg!

Jag håller på och förbereder mig inför imorgon, då jag ska hålla en utbildning för de som ska vara ledare i sommarfotbollsskolan. Jag har aldrig gjort något sådant innan = 0 erfarenhet och ingen aning om vad jag ska göra. Som tur är har jag en annan med mig som är mer erfaren och så, men ändå. Man vill ju ge ett bra intryck liksom. För sen ska ju de ledarna prestera bra när de är ledare och då måste de fått en bra utbildning. Herregud vad nervös jag är, tänk om det går dåligt! Inte bra. Aja, det går som det går, har ju egna erfarenheter att gå efter när det handlar om att leda och ta hand om barn och sen är jag ju en ganska pedagogisk person som är ganska bra på att prata inför en grupp. Ska i alla fall bli riktigt kul imorgon och framförallt ska det bli lärorikt, jag hoppas också att jag får chansen att göra det fler gånger.
Ha det!