Vem är du? Vem är jag?
Jag har varit dödligt (okej inte så allvarligt men tillräckligt för att ligga i sängen och i alla fall tänka att jag snart kommer sluta mina dagar) sjuk i nästan en vecka. Äntligen börjar den där nedra febern och hostan ge med sig. Skönt, skönt. För min del har det betytt en hel del funderande över diverse saker mellan hostattackerna.
Bland annat låg jag och funderade, där i allt mitt elände, på att vi människor är experter på att dela in varandra i olika kategorier. Med dessa kategorier tillkommer en del egenskaper som alla i gruppen tillskrivs. De egenskaperna har man sedan med sig och påverkar till stor grad på hur man ser på varandra. Dessa kategorier kan vara alla möjliga men de vanligaste är kön, etnicitet/nationalitet, klass, religiös åskådning, handikapp och sexuell läggning. Istället för att vi tittar på en person och ser individen, hur den är som människa osv, ser vi istället dessa kategorier och ser sedan människan utifrån våra fördomar. Skulle personen ifråga bryta mot fördomarna så blir vi förvirrade men finner strax en lösning för att kunna kuva in personen i passande mall. På senare år har trenden istället blivit att lyfta fram dessa personer som går emot gängse normer, allt för att visa på hur toleranta och förstående vi blivit. Frågan är ju dock om vi blivit det. Om vi verkligen möter personerna där de är och låter de utvecklas utifrån sin egen förmåga utan en massa tjafs om hur de borde eller inte borde vara. Låt mig påvisa min teori genom följande exempel:
Jag har, ända sedan jag var liten bebis, fått höra att jag är en så kallad stark tjej. Att jag alltid har vågat stå för den jag är och gå emot strömmen. Gjort det jag känt för och struntat i om ingen annan varit med mig. Tagit för mig i olika sammanhang, till exempel diskussionerna i skolan. Det har jag fått mycket cred för från lärare som tyckt att jag varit en förebild för många andra tjejer genom min (påstådda) styrka.
Jag vet inte jag. Lek med tanken att jag hade blivit född till kille istället men varit precis likadan som jag är nu. Hade folk då sett mig på samma sätt? Hade man då tyckt att jag var stark som människa? Hade lärarna då uppmuntrat mig att ta för mig?
Förmodligen inte. Och med det vill jag säga att man inte bemöter personer utifrån vilka de är utan utifrån vilka man tror dem vara. Vilket är oerhört synd eftersom jag tror att det hindrar många människor från att göra saker de annars skulle ha gjort.
Först när vi börjar se människor som individer, unika för just den som de är, och inte som kille/tjej, svensk/norsk, svart/vit, medelklass/överklass, muslim/kristen, frisk/sjuk, gammal/ung, homo/hetero... ja you name it... då kan vi börja prata om den där jämställdheten och jämlikheten på riktigt. Då kan man få vara den man är.
När folk inte längre snackar om mig som en ung, svensk tjej utan som en snäll och trevlig prick med något speciella tankar... Ja då har vi kommit riktigt långt.
Bland annat låg jag och funderade, där i allt mitt elände, på att vi människor är experter på att dela in varandra i olika kategorier. Med dessa kategorier tillkommer en del egenskaper som alla i gruppen tillskrivs. De egenskaperna har man sedan med sig och påverkar till stor grad på hur man ser på varandra. Dessa kategorier kan vara alla möjliga men de vanligaste är kön, etnicitet/nationalitet, klass, religiös åskådning, handikapp och sexuell läggning. Istället för att vi tittar på en person och ser individen, hur den är som människa osv, ser vi istället dessa kategorier och ser sedan människan utifrån våra fördomar. Skulle personen ifråga bryta mot fördomarna så blir vi förvirrade men finner strax en lösning för att kunna kuva in personen i passande mall. På senare år har trenden istället blivit att lyfta fram dessa personer som går emot gängse normer, allt för att visa på hur toleranta och förstående vi blivit. Frågan är ju dock om vi blivit det. Om vi verkligen möter personerna där de är och låter de utvecklas utifrån sin egen förmåga utan en massa tjafs om hur de borde eller inte borde vara. Låt mig påvisa min teori genom följande exempel:
Jag har, ända sedan jag var liten bebis, fått höra att jag är en så kallad stark tjej. Att jag alltid har vågat stå för den jag är och gå emot strömmen. Gjort det jag känt för och struntat i om ingen annan varit med mig. Tagit för mig i olika sammanhang, till exempel diskussionerna i skolan. Det har jag fått mycket cred för från lärare som tyckt att jag varit en förebild för många andra tjejer genom min (påstådda) styrka.
Jag vet inte jag. Lek med tanken att jag hade blivit född till kille istället men varit precis likadan som jag är nu. Hade folk då sett mig på samma sätt? Hade man då tyckt att jag var stark som människa? Hade lärarna då uppmuntrat mig att ta för mig?
Förmodligen inte. Och med det vill jag säga att man inte bemöter personer utifrån vilka de är utan utifrån vilka man tror dem vara. Vilket är oerhört synd eftersom jag tror att det hindrar många människor från att göra saker de annars skulle ha gjort.
Först när vi börjar se människor som individer, unika för just den som de är, och inte som kille/tjej, svensk/norsk, svart/vit, medelklass/överklass, muslim/kristen, frisk/sjuk, gammal/ung, homo/hetero... ja you name it... då kan vi börja prata om den där jämställdheten och jämlikheten på riktigt. Då kan man få vara den man är.
När folk inte längre snackar om mig som en ung, svensk tjej utan som en snäll och trevlig prick med något speciella tankar... Ja då har vi kommit riktigt långt.
Byta blöja
Nu ska jag vara en såndär jobbig människa som bara problematiserar. Som egentligen inte har något vettigt att säga men som ändå ska göra sin röst hörd och vara förbannad. Några skulle efter detta inlägg till och med kunna kalla mig för extrem....
I alla fall. Jag ägnar en del tid till att sitta på fik med mina studievänner och plugga för brinnande livet. Så gjorde vi även igår efter ett spännande studiebesök på judiska museet där vi fick lära oss en del om sionismen. Sedan skulle vi i gruppen skriva ett gemensamt PM om studiebesöket.
Jaja. Jag ska inte skriva om sionism, vad den är, vad det innebär för mellanöstern och palestinierna samt vad jag tycker om det. Det kan vi lämna till en annan dag. Nej jag ska skriva om den hemska upptäckt jag gjorde när jag besökte caféets toalett. Det fanns två toaletter, en herrtoalett och en damtoalett. Egentligen kan man börja störa sig redan här men struntisamma. Inne på damtoaletten fanns ett skötbord. Inne på herrtoaletten fanns... ja inte ett skötbord i alla fall.
Hallå?! Jag trodde vi levde i 2011-talets Sverige. Ett av de mest moderna länderna i världen. Som skryter om att vi är så jämlika och jämställda. Som talar om daghem, pappamånad och lika lön för lika arbete. Men vad hände med toaletterna då? Stannade de någonstans på 1950-talet eller?
Vad är det som säger att det alltid är mamman som ska ha med sig ungen när hon är ute på stan. Att det är hon som är hemma med barnen hela tiden. Att det är hon som byter blöja. Det finns inget som säger det. Och med tanke på ovanstående, om pappamånad och hela grejen, är det ju direkt diskrimerande för den stackars fadern som inte kan byta blöja på ungen. Snacka om könstereotypt. Dåligt!
Som sagt. Säkert en och annan som himlar med ögonen och suckar djupt. Jag kan själv hålla med om att det är lite larvigt. Men samtidigt. Om vi nu pratar om ett mer jämställt samhälle så är det sådana här saker som måste försvinna. Som kanske är självklara men som vi inte tänker på. Ett steg i rätt riktning anser jag vara könsneutrala toaletter. För vi går ju på toaletten precis likadant...
I alla fall. Jag ägnar en del tid till att sitta på fik med mina studievänner och plugga för brinnande livet. Så gjorde vi även igår efter ett spännande studiebesök på judiska museet där vi fick lära oss en del om sionismen. Sedan skulle vi i gruppen skriva ett gemensamt PM om studiebesöket.
Jaja. Jag ska inte skriva om sionism, vad den är, vad det innebär för mellanöstern och palestinierna samt vad jag tycker om det. Det kan vi lämna till en annan dag. Nej jag ska skriva om den hemska upptäckt jag gjorde när jag besökte caféets toalett. Det fanns två toaletter, en herrtoalett och en damtoalett. Egentligen kan man börja störa sig redan här men struntisamma. Inne på damtoaletten fanns ett skötbord. Inne på herrtoaletten fanns... ja inte ett skötbord i alla fall.
Hallå?! Jag trodde vi levde i 2011-talets Sverige. Ett av de mest moderna länderna i världen. Som skryter om att vi är så jämlika och jämställda. Som talar om daghem, pappamånad och lika lön för lika arbete. Men vad hände med toaletterna då? Stannade de någonstans på 1950-talet eller?
Vad är det som säger att det alltid är mamman som ska ha med sig ungen när hon är ute på stan. Att det är hon som är hemma med barnen hela tiden. Att det är hon som byter blöja. Det finns inget som säger det. Och med tanke på ovanstående, om pappamånad och hela grejen, är det ju direkt diskrimerande för den stackars fadern som inte kan byta blöja på ungen. Snacka om könstereotypt. Dåligt!
Som sagt. Säkert en och annan som himlar med ögonen och suckar djupt. Jag kan själv hålla med om att det är lite larvigt. Men samtidigt. Om vi nu pratar om ett mer jämställt samhälle så är det sådana här saker som måste försvinna. Som kanske är självklara men som vi inte tänker på. Ett steg i rätt riktning anser jag vara könsneutrala toaletter. För vi går ju på toaletten precis likadant...
Human rights...
Jag tala så alla kan höra. Ja så att alla kan förstå. Både om det som är roligt och lätt och om det som verkar svårt. Men om jag talar högt och tydligt så tycker några att jag stör. Och om jag viskar riktigt förtroligt så är det för många som inte hör. (Hola Bandoola Band)
Danslåt för yttrandefriheten. Jag vet inte jag. Mänskliga rättigheter har länge varit något som jag har rankat högt. Jag tycker att det är fundamentalt viktigt. Och jag vet att många tycker att det är larvigt att jag håller på och tjatar om det. Menar på att mänskliga rättigheter finns i Sverige och alltid kommer att finnas. Absolut kan jag hålla med om att det är mycket värre på andra ställen än i Sverige. Men felet vi gör är att ta de för givet. Inget ska tas för givet. Det borde vi väl se när vi tittar på andra länder och ser hur folk mördas eller fängslas för att de till exempel sagt vad de tycker.
Jag vet inte. Det känns som om mänskliga rättigheter inte värdesätts här bara. Vi behöver inte försvara dem eftersom alla tycker att det är självklart att de ska finnas. Men lika snabbt kan de försvinna igen. Titta bara på hur mycket mer staten vill övervaka oss enkla vanliga människor efter terrorattacken. Förståerligt ur ett perspektiv men jag gillar fortfarande inte tanken om "Big Brother sees you". Likadant med är det med FRA. Jag är emot det av ren principsak inte för att jag har något att dölja. Jag tror i vilket fall inte att samhället blir mer säkert bara för att det är mer övervakat. Snarare tvärtom. Och vilka ska man övervaka? Jag menar ska man gå efter viss religion, etnicitet, klass, kön osv osv? Eller ska man övervaka alla? För om man börjar sålla ut människor och bara bevaka en viss grupp. Ja, då är man ute på hal is. Riktigt tunn också.
Hmmm... Svårt är det. Och det lär inte bli lättare. Men en gång för alla. Respektera och uppskatta de mänskliga rättigheterna. Protestera när politiker vill inskränka på dem. För det kommer inte bli bättre för någon.
2010 i backspegeln
För ungefär ett år sedan kom jag hem från Barcelona. Efter ett halvårs äventyr i den stora staden återvände jag hem till lilla sömniga Stockholm. Jag befarade att jag skulle tycka allting verkade tråkigt i jämförelse med vad jag varit med om men så kom det inte att bli. Istället kom 2010 att bli ett mycket händelserikt år.
Nästan direkt efter att jag kommit hem infann jag mig på upprop ute på Södertörn och började min journalistutbildning. Den bjöd på massor av nya intryck och lärdomar. Jag träffade mängder med nya människor och lärde mig en gång för alla att våga prata avspänt med folk och ringa upp okända människor. Sedan lärde jag mig att skriva effektivt. Den ordbajsare jag en gång varit försvann fort och ersattes med korta effektiva texter som sa mer än mina gamla 5 papper långa uppsatser. Jag började problematisera allt på ett annat sätt. Tänkte på hur man skulle kunna vinkla på detta för att få folk att läsa om det. Blev källkritisk på ett sätt jag inte trodde var möjligt och jag började analysera journalistiska texter ur flera skilda perspektiv.
Höstterminen bjöd också på spännande intryck. Efter att i ett år inte ha behövt ta ställning själv utan sitta som en fluga på väggen och objektivt återberätta vad som hänt och låta andra tala genom mig skulle jag nu själv tycka. Jag skulle analysera och dra slutsatser utifrån den information jag inhämtat. Min akademiska sida, som älskar att skriva långa argumenterande texter med invecklat språk och långa bisatser, jublade. För hur mycket jag än älskade journalistiken innebar det inte att ta ställning och argumentera för en viss sak. Nu kom det att bli ändring på det. Jag fick dessutom en mycket djupare inblick i vad historia egentligen kan vara och att det handlar om så mycket mer än bara enstaka händelser.
Min sommar gav också mycket äventyr och intryck. Jag reste en hel del. Först reste jag tillsammans med en kompis till den EUropeiska staden Bryssel. Staden var mer internationell än belgisk men vad gjorde det. Vi fick i alla fall några härliga dagar med sol, EU och god mat. Nästan direkt efter att jag kom hem därifrån bar det av till det stora landet i öst, Kina. Där var jag i två veckor och försökte vara interkulturell. Alltså att jag inte tyckte att allt som inte var hemma var dåligt eller att jag tolkade allting som kinserna gjorde utifrån att det var deras kultur. Men resan innebar så mycket mer än så. För första gången var jag i ett odemokratiskt land med politiska fångar och censur. Till och med jag som turist kom att märka av det. Inte minst eftersom man inte kom in på facebook eller YouTube. För första gången förstod jag vad det kan innebära att inte få göra som man vill. Dessutom inte att förglömma tog jag steget ur tonårsvärlden och fyllde 20 år.
Jag fortsatte med mina uppdrag inom fotbollen men ökade det ytterligare genom att även börja träna ett flicklag. Däremot valde jag efter avslutad säsong att inte längre spela själv utan bara träna lag. Framförallt för att kunna ägna mer tid åt mina uppdrag på Stockholms fotbollförbund. Och än så länge har jag inte ångrat mig..
Sist men inte minst vill jag skriva om de människor jag umgicks med förra året. Dels fortsatte jag att umgås med mina kära vänner som jag haft sen innan men jag träffade också en mängd nya personer, inte minst från högskolan. Andra har jag återupptagit kontakten med och utvecklat en riktigt fin vänskap. Framförallt kommer jag tänka på en speciell person när jag tänker på 2010. Du gav mig på många sätt ett underbart år med många ljusglimtar och glädje. Men nytt år, nya tider. Vi kunde inte fortsätta som vi gjort. Men du kommer alltid vara en stor del av mig..
Så 2010 ett helt okej år. Men jag hoppas att 2011 blir ännu bättre!
Nästan direkt efter att jag kommit hem infann jag mig på upprop ute på Södertörn och började min journalistutbildning. Den bjöd på massor av nya intryck och lärdomar. Jag träffade mängder med nya människor och lärde mig en gång för alla att våga prata avspänt med folk och ringa upp okända människor. Sedan lärde jag mig att skriva effektivt. Den ordbajsare jag en gång varit försvann fort och ersattes med korta effektiva texter som sa mer än mina gamla 5 papper långa uppsatser. Jag började problematisera allt på ett annat sätt. Tänkte på hur man skulle kunna vinkla på detta för att få folk att läsa om det. Blev källkritisk på ett sätt jag inte trodde var möjligt och jag började analysera journalistiska texter ur flera skilda perspektiv.
Höstterminen bjöd också på spännande intryck. Efter att i ett år inte ha behövt ta ställning själv utan sitta som en fluga på väggen och objektivt återberätta vad som hänt och låta andra tala genom mig skulle jag nu själv tycka. Jag skulle analysera och dra slutsatser utifrån den information jag inhämtat. Min akademiska sida, som älskar att skriva långa argumenterande texter med invecklat språk och långa bisatser, jublade. För hur mycket jag än älskade journalistiken innebar det inte att ta ställning och argumentera för en viss sak. Nu kom det att bli ändring på det. Jag fick dessutom en mycket djupare inblick i vad historia egentligen kan vara och att det handlar om så mycket mer än bara enstaka händelser.
Min sommar gav också mycket äventyr och intryck. Jag reste en hel del. Först reste jag tillsammans med en kompis till den EUropeiska staden Bryssel. Staden var mer internationell än belgisk men vad gjorde det. Vi fick i alla fall några härliga dagar med sol, EU och god mat. Nästan direkt efter att jag kom hem därifrån bar det av till det stora landet i öst, Kina. Där var jag i två veckor och försökte vara interkulturell. Alltså att jag inte tyckte att allt som inte var hemma var dåligt eller att jag tolkade allting som kinserna gjorde utifrån att det var deras kultur. Men resan innebar så mycket mer än så. För första gången var jag i ett odemokratiskt land med politiska fångar och censur. Till och med jag som turist kom att märka av det. Inte minst eftersom man inte kom in på facebook eller YouTube. För första gången förstod jag vad det kan innebära att inte få göra som man vill. Dessutom inte att förglömma tog jag steget ur tonårsvärlden och fyllde 20 år.
Jag fortsatte med mina uppdrag inom fotbollen men ökade det ytterligare genom att även börja träna ett flicklag. Däremot valde jag efter avslutad säsong att inte längre spela själv utan bara träna lag. Framförallt för att kunna ägna mer tid åt mina uppdrag på Stockholms fotbollförbund. Och än så länge har jag inte ångrat mig..
Sist men inte minst vill jag skriva om de människor jag umgicks med förra året. Dels fortsatte jag att umgås med mina kära vänner som jag haft sen innan men jag träffade också en mängd nya personer, inte minst från högskolan. Andra har jag återupptagit kontakten med och utvecklat en riktigt fin vänskap. Framförallt kommer jag tänka på en speciell person när jag tänker på 2010. Du gav mig på många sätt ett underbart år med många ljusglimtar och glädje. Men nytt år, nya tider. Vi kunde inte fortsätta som vi gjort. Men du kommer alltid vara en stor del av mig..
Så 2010 ett helt okej år. Men jag hoppas att 2011 blir ännu bättre!
Sverige... inte bättre än några andra
Det är en sak jag funderat på länge och som jag vill skriva några ord om men som jag ännu inte plitat ner. Ni som läser varje inlägg på min blogg vet att jag tycker det är intressant med minoritetsfrågor. Jag har länge intresserat mig för hur det ser ut i andra länder där diskriminering och utträngning varit något av en vardag för dessa. Men så när jag började läsa historia nu i höstas fick jag utöver andra länder, en insikt om hur situationen ser ut i Sverige. Och den var inte alls så bra som jag kanske trodde att den skulle vara.
Sverige har tydligt kritiserat andra länders agerande mot minoritetsgrupper t ex USA och Austrialien. Jag tror att det inte alls för längesedan heller fördes en diskussion om man skulle erkänna Turkiets utrotning av armenier som folkmord eller inte. Däremot diskuteras inget om hur det ser ut för minoriteter i Sverige.
Haha, säger ni och skakar på huvudet, men det finns ju inga minoriteter i Sverige på det sättet som andra länder. Det finns ju ingen ursprungsbefolkning eller några nybyggare som tagit deras land ifrån dem. Därför kan man ju inte jämföra Sverige med USA, det blir ju som att jämföra äpplen med päron.
Men då får jag be om att säga emot er. Sverige har för det första en stor minoritet i samerna. Men eftersom det på 1800-talet (precis som i övriga världen) genomfördes en nationalisering av landet skapade man en illusion om att det Sverige man levde i då alltid sett ut som det gjort och då, på något vänster, glömdes samerna bort. Dessutom, för det andra, kan man se samerna som Sveriges ursprungsbefolkning. De levde i stora delar av Norrland och var från början ett nomadfolk som vandrade runt, ägde max en till två renar. Bara rikare familjer ägde mer.
Anyway. Under 1700-talet upptäckte man silver i Norrland. Innan hade samerna fått leva där bäst de ville utan att någon brydde sig. Dessutom under denna tid hade nationaliseringen påbörjats och man ville rita en karta över Sverige samt folkbokföra hela befolkningen. Men eftersom man funnit silver blev Norrland högintressant. Dessutom var det många svenskar som inte hade något arbete men i och med silvret skapades massor med nya jobb. Framför allt krävdes det ju att silvret bröts. Men det var ju ingen som ville åka upp till Norrland bara sådär. Så då skapade svenska staten något som kan tyckas vara riktigt smart ur deras synvinkel. De lovade de människorna som åkte upp och arbetade i gruvorna mark. Och snart hade man påbörjat en "utvandring" till Norrland samt kolonialisering av sameland. För man tog ingen hänsyn till var samerna bodde utan trängde bara undan dem till förmån för svenskarna. Låter detta bekant? Ja absolut, precis samma sak är det med bosättarna på Västbanken och Gaza.
Samtidigt börjar staten, eller kungen, utkräva mer skatt av sina undersåtar och så även av samerna. Kungen är mycket förtjust i renskinn och vill att samerna ska betala skatt i renskinn. På detta sätt tvingas samerna att bli renskötare som de från början inte alls var.
I efterhand har svenska staten inte velat erkänna detta som ett problem. Eller att Sverige ens koloniserade Norrland. Samiskan erkändes inte som minoritetsspråk förrän långt in på 1900-talet. Och jag tror att det dröjde ända till slutet av 90-talet eller början av 00-talet innan samiska elever fick tala samiska i skolan. På det bör man komma ihåg att Sverige fortfarande inte har skrivit under FN:s deklaration om minoritetsbefolkningar. Givetvis för att det skulle bli alltför höga kostnader för den svenska staten. Men om vi nu godkände deklarationen, skulle inte det på riktigt visa att vi accepterar samerna som en del av Sverige?
Sverige har tydligt kritiserat andra länders agerande mot minoritetsgrupper t ex USA och Austrialien. Jag tror att det inte alls för längesedan heller fördes en diskussion om man skulle erkänna Turkiets utrotning av armenier som folkmord eller inte. Däremot diskuteras inget om hur det ser ut för minoriteter i Sverige.
Haha, säger ni och skakar på huvudet, men det finns ju inga minoriteter i Sverige på det sättet som andra länder. Det finns ju ingen ursprungsbefolkning eller några nybyggare som tagit deras land ifrån dem. Därför kan man ju inte jämföra Sverige med USA, det blir ju som att jämföra äpplen med päron.
Men då får jag be om att säga emot er. Sverige har för det första en stor minoritet i samerna. Men eftersom det på 1800-talet (precis som i övriga världen) genomfördes en nationalisering av landet skapade man en illusion om att det Sverige man levde i då alltid sett ut som det gjort och då, på något vänster, glömdes samerna bort. Dessutom, för det andra, kan man se samerna som Sveriges ursprungsbefolkning. De levde i stora delar av Norrland och var från början ett nomadfolk som vandrade runt, ägde max en till två renar. Bara rikare familjer ägde mer.
Anyway. Under 1700-talet upptäckte man silver i Norrland. Innan hade samerna fått leva där bäst de ville utan att någon brydde sig. Dessutom under denna tid hade nationaliseringen påbörjats och man ville rita en karta över Sverige samt folkbokföra hela befolkningen. Men eftersom man funnit silver blev Norrland högintressant. Dessutom var det många svenskar som inte hade något arbete men i och med silvret skapades massor med nya jobb. Framför allt krävdes det ju att silvret bröts. Men det var ju ingen som ville åka upp till Norrland bara sådär. Så då skapade svenska staten något som kan tyckas vara riktigt smart ur deras synvinkel. De lovade de människorna som åkte upp och arbetade i gruvorna mark. Och snart hade man påbörjat en "utvandring" till Norrland samt kolonialisering av sameland. För man tog ingen hänsyn till var samerna bodde utan trängde bara undan dem till förmån för svenskarna. Låter detta bekant? Ja absolut, precis samma sak är det med bosättarna på Västbanken och Gaza.
Samtidigt börjar staten, eller kungen, utkräva mer skatt av sina undersåtar och så även av samerna. Kungen är mycket förtjust i renskinn och vill att samerna ska betala skatt i renskinn. På detta sätt tvingas samerna att bli renskötare som de från början inte alls var.
I efterhand har svenska staten inte velat erkänna detta som ett problem. Eller att Sverige ens koloniserade Norrland. Samiskan erkändes inte som minoritetsspråk förrän långt in på 1900-talet. Och jag tror att det dröjde ända till slutet av 90-talet eller början av 00-talet innan samiska elever fick tala samiska i skolan. På det bör man komma ihåg att Sverige fortfarande inte har skrivit under FN:s deklaration om minoritetsbefolkningar. Givetvis för att det skulle bli alltför höga kostnader för den svenska staten. Men om vi nu godkände deklarationen, skulle inte det på riktigt visa att vi accepterar samerna som en del av Sverige?
