I ask for nothing but love
Jag vill skriva något revolutionerande. Som får folk att tänka till och ändra sitt liv. Jag vill att det jag skriver inspirerar folk till att göra något de inte testat förut eller bara att tänka i andra banor. Jag vill vara en Che Guevara, en Martin Luther King eller någon annan som trollbundit och inspirerat så många människor.
Men jag har inte de kvalitéer som krävs för att trollbinda tusen och åter tusen människor med mina texter eller mina tal. Jag har förvisso inga ambitioner med att bli ihågkommen av nästa generation men det skulle ju vara kul om några av de människor jag talar med under mina levnadsår kommer ihåg mig och kanske hämtar lite inspiration från mig.
Själv inspireras jag av många människor. Eftersom alla är unika och speciella på något sätt finns det alltid något att hämta hos dem som jag träffar och talar med. Något som gör mig en erfarenhet rikare eller som får mig att se på livet och det som sker ur ett annat perspektiv. Det behöver inte nödvändigtvis handla om något som personen säger eller gör, utan det kan vara vad som helst som gör att jag beundrar honom eller henne. Jag är också något av en hopplös härmapa. Om jag hittar något hos en person som jag tycker om är jag inte sen på att härma det eftersom jag, i min naiva tro, hoppas det gör mig till en bättre person.
Mina ambitioner med vad jag vill åstadkomma på jorden är ganska blygsamma. Det handlar inte om att förändra situationen för tusentals personer eller sätta mig emot orättvisor eller vad det nu må vara som stör mig. Jag vill nog vara ganska anonym på jordklotet. Istället hoppas jag att de människor som på olika sätt känner mig någon gång i livet tänker på mig och blir inspirerade. Eller att de någon gång tänker: hur skulle Freja gjort i den här situationen? och sedan gör de så. Jag hoppas inte göra avtryck på jorden utan snarare i mina nära och käras hjärtan...
Avslutningsvis, för att på något sätt sammanfatta vad jag vill säga med mitt inlägg, ska jag berätta en anekdot om mitt liv. Som liten fick jag ofta mina vänner-böcker i födelsedagspresent. Ni vet en sån där bok med massa frågor som ens kompisar ska svara på. Allt eftersom åren går glömmer man bort de där mina vänner-böckerna och de får ligga och damma längst in i en skrivbordslåda. Men för bara någon månad sedan tog jag fram dem och läste igenom. I en av böckerna hade jag själv skrivit (eftersom jag tycker det är nördigt roligt att skriva sånt där). Jag höll knappast med något av de svaren jag printat ner och skrattade emellanåt åt mig själv om hur jag en gång för länge sedan hade resonerat. Sista frågan löd: Vad jag helst vill bli. Mina barnsligt spretande bokstäver formade ordet "omtyckt" och mitt skratt tystnade. För jag insåg att svaret på frågan skulle bli detsamma i dag...
Give them the mercy they don't find on earth
Sverige slår sig ofta för bröstet när det gäller sådana typer av frågor och tycker att vi är ett föregångsland. Men det håller jag inte riktigt med om. Jag tycker inte det är tillräckligt att ligga i framkant när det gäller att släppa in flyktingar i landet. Titta bara på den enorma segregation som finns i Sverige. Den är nog en av de värre i Europa eller i alla fall lika illa som man frammålar att den är i många andra länder.
En annan sak som skrämmer mig är den enorma okunskap som finns inom området. Jag tror framförallt att det är okunskap som gjort att Sverigedemokraterna växt sig så starka de senaste åren. Man har massor med föreställningar om hur invandrare ska vara och får de gång på gång bekräftade genom media. Ofta när man vill belysa en negativ handling som genomsyrar samhället åker man ut till "förorten" för att göra reportage. Till exempel stenkastning mot bussar som då och då förekommer. Man åker ut till Tensta och intervjuar några killar med icke-svenskt utseende om problemet och deras inställning. Så är man jättenöjd när killarna säger att de inte tycker stenkastning är okej. Saken är bara den att problemet kanske inte är störst där, utan i en annan del av Stockholm där kanske betydligt fler helsvenskar bor. Men dit kan man inte åka eftersom det inte passar in i folks föreställningar om hur "vi och dom" är.
Men egentligen ligger inte det största problemet där. Sverige snackar ofta skit om andra länder och deras behandling av urinvånare/minoritetsgrupper. Men vi glömmer hur vi själva behandlar de minoriteter som finns i Sverige. Det var ju inte ens längesedan som samerna fick rätt att tala samiska i skolan. För många kan det tyckas vara en bagatell men jag tycker det är viktigt att vi värnar om detta, framför allt om vi tycker att andra länder ska göra det. Men det är ju alltid lättare att fördöma andra... Jag tror också att fördomarna mot dessa minoriteter, framför allt romer, är många. Alla har på ett eller annat sätt en föreställning om hur en rom, same etc är. Men det är nästan aldrig någon som tycker att fientligheten är ett problem.
Last but not least. Vi tycker som sagt att vi är ett föregångsland men vi har en mörk historia gällande rasism. Skrämmande nog är det få som känner till det. 1921 instiftades något som kallades Statens rasbiologiska institut i Uppsala. Det uppkom efter den stora svenska debatten om "förgiftandet av samhällskroppen". Man var oroad att folk med "fel" egenskaper skulle få barn med personer som hade "rätt" egenskaper samt "rätt" ekonomisk, social och kulturell bakgrund. På sikt kunde det leda till att svenskarna fick sämre egenskaper. Sverige var först i världen med en sådan institution. Institutet gav bland annat ut en bok som hette "Svensk raskunskap" och som användes som läromedel i skolorna.
Institutets forskning bidrog till steriliseringslagen där man tvångsteriliserade flera grupper i samhället som ansågs vara fel (t ex utvecklingsstörda, psykiskt sjuka osv). Ungefär 63 000 människor steriliserades pga lagen varav ca 30 000 skedde med tvång. Lagen försvann 1976. Uppgiften var annars att kartlägga hur stor betydelse biologiskt arv och miljö hade för individen. Enligt institutet fann man många ärftliga orsaker till det som ansågs vara "fel". Många gånger finner man slutsatser som att "de nordiska folken" är överlägsna såväl psykiskt som fysiskt och borde därför inte beblanda sig med andra raser. Det förekommer också skrivelser som "Ett inslag av zigenarblod
även i stark utblandning verkar ofta rent förstörande på individens moraliska (mindre dess intellektuella) halt."
Dessa tankar och idéer inspirerade också Hitler mycket och vi vet ju alla vad konsekvenserna blev av hans åsikter. Jag vet att man måste vara relavtiv och titta på hur "det låg i tiden" osv osv. Men jag orkar inte och dessutom tycker jag inte att det gör det mindre fel. Mest konstigt tycker jag det är att man inte får läsa om det mer i skolan.
Avslutningsvis, några väl valda ord som jag tycker vi kan ta med oss:
I pray for nothing
I can get by
'cause I know so many
less lucky than I
Monarki eller republik?
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!! Just så känner jag för tillfället. Två orsaker: Mexico (!!!!!!) gjorde mål på Frankrike vilket innebär att Frankrike inte har biljett till slutspelet. Nu fick Mexico straff också. Orsak två: imorgon är jag 20 år. My god.
Dagen efter min födelsedag gifter sig HKH Victoria och Herr Daniel Westling. Namnen är lite töntiga men wtf. Jag tror inte det finns en svensk som inte har en åsikt i frågan. Oavsett inställning till kungahuset.
Jag kan nog tycka att vi kan ha kvar kungen. Eller snarare, jag tycker inte att alternativet är bättre. Även om många påstår att det är mer demokratiskt med en president skulle jag nog hävda motsatsen. Ska vi har president i Sverige måste vi ändra hela vårt system. Eftersom det råder parlamentarism i Sverige (riksdagen röstar fram statsminister vilket innebär att statsministern är ansvarig inför riksdagen) skulle det vara ganska farligt att vi röstar fram en president. Då har inte statsministern längre något ansvar inför riksdagen, riksdagen behöver inte besluta i förslagen regeringen kommer med och det blir maktkoncentration så det sjunger om det.
Alternativet är att riksdagen väljer en president och har samma uppgifter som vår statsminster har i dag. Men ärligt... Då försvinner ju halva grejen med en president. Har man republik vill man ju rösta fram sin statschef själv. Då vill man ju inte att folkkvalda politiker ska välja åt en. Eller det är i alla fall min prersonliga åsikt.
Sen kan ju presidentvalet ligga utanför själva riksdagsvalet. Vilket innebär att vi röstar fram en president som har lika mycket makt som kungen har i dag. Uppgiften kommer vara att representera Sverige. Då kan jag tycka att vi lika bra kan ha kvar kungen eftersom det bara kommer kosta en massa pengar att ändra system. Och om det inte innebär några förändringar förstår jag inte vitsen.
Jag skulle inte påstå att jag är en rojalist men i Sveriges fall är jag nog inte republikan heller.
Semester
För mig är det svårt att förstå vad en all-inclusive till ett "exotiskt" land ger. Att bo på hotell med bara svenskar, leva innanför hotellets stängsel, läsa aftonbladet på kvällen och äta fullkornssmörgås till frukost. Alltså. Om man åker bort varför ska man ha det precis som hemma då? Jag kan inte fatta det. Varför betala flera tusen kronor och fara till andra sidan jorden för att bo som hemma, klaga på värmen och att ingen kan engelska? För mig är det ofattbart. Allt det där kan jag göra på en weekend i Västerås också som dessutom är mycket, mycket billigare.
Om man reser till ett annat land är det inte för att se hur det landet är och fungerar. Se vad det är för kultur där och så vidare. Eller är jag helt ute och cyklar? Jag lovar att jag som svensk kan lära mig offantligt mycket ute i stora vida världen. Vi vet inte bättre än någon annan. Det kan jag lova er alla.
Desutom är det bra att någon gång ibland få sina föreställningar om hur världen är prövade. Kanske finner jag att det som jag anser vara normalt tycker någon annan är fullkomligt galet. Och tvärtom. Kanske kan jag lära av det och bilda mig en ny uppfattning om världen. Förstå att andra inte är konstiga bara för att de ser världen på ett annat sätt än jag.
Jag tycker det är bra att svenskar reser mer. Däremot skräms jag av sättet som folk reser på. Visst är det bra att folk reser till Thailand, Dominikanska Republiken, Indien etcetera men allvarligt. Om jag ligger vid hotellpoolen hela dagarna, vad ser jag då av Thailand? På vilket sätt uppmärksammar jag det fruktansvärda som händer där? Inte på något sätt alls skulle jag vilja säga. Istället muttrar folk förbannat över att det är så osäkert att åka utomlands. Ursäkta, men åk inte då. Stanna hemma i Sverige, läs aftonbladet och käka fullkornsmacka. Det är helt okej. Men kom inte och kräv att det ska vara likadant på andra ställen. För där gäller andra premisser och som gäst är man så god och följer dem. Oavsett vad det kan handla om.
Till exempel: Om jag åker till ett land där man som tjej bör klä sig i långbyxor och täcka axlarna bör kanske jag också göra det. Om jag ändå vägrar och promt ska bära min kort-korta kjol och mitt urringade linne får jag kanske stå ut med att folk glor och att en del män anser sig ha rätt att komma och ta på mig. För i det landet är det kanske bara oanständiga kvinnor som finns för alla som klär sig på det sättet. Självklart kommer de skita i att du är turist för du skickar ut signalen om att du är billig och lättfotad. Jag tycker det är en självklarhet att försöka anpassa sig efter landets kultur. Om man känner att man inte kan det bör man inte fara till det landet.
Eller ja. Om man ändå måste åka så kan man ju åka på all-inclusive så alla tillsammans kan avsky de sexfixerade infödingarna...
