Freja Andersson

Jag är precis hemkommen från Uppsala efter att ha varit på Riksidrottsmötet. Det var riktigt intressant faktiskt, att träffa alla människor som på ett eller annat sätt har makten inom idrotten och som är idrottens högst beslutande organ. Helgen har bjudit på massor med spännande diskussioner om allt från jämställdhet och jämlikhet till rösträtt och demokrati. Intressant intressant.

I alla fall. Jag är ju experten på att klaga, så istället för att säga alla trevliga saker jag var med om och alla snälla människor jag lärde känna, så ska jag säga en sak jag störde mig på. Jag kan bli så sjukt trött på hur konservativ idrotten kan vara och trög den är. Så fort någon kommer med ett litet förslag om förändring börjar alla ropa att det går emot idrottens värdegrund och att det skule förändra idrotten så mycket att allt det där som idrotten står för skulle försvinna. Man är liksom inte villig att anpassa sig efter hur det är idag utan ska leva kvar på den tiden när idrotten uppstod som folkrörelse. Suck.

Till exempel de som var där var övervägande gamla, svenska män. Inget fel att vara det, men om ALLA som sitter i allla styrelser i är så tycker jag att det är fel. För det blir så himla enkelspårigt och lite "alla-vet-hur-det-ska-vara-och-det-kan-vi-inte-ändra-på"mentalitet. Som jag för övrigt kan kräkas på. Så alla sitter där på styrelsemötet och bara tycker precis likadant. Sen kommer en kvinna, ungdom eller invandrare och ser på saken från ett annat håll och vips är någon där och skriker att detta är emot föreningsdemokratin eller liknande. Nu har det naturligtvis blivit bättre. Nästan alla har skrivit in i stadgarna och i sina visioner att ett antal av styrelseledamöterna ska vara kvinnor, unga, ha annan bakgrund än svensk och så vidare, men fortfarande. Det är dags att göra det till verklighet också.

För även fast det står där och valberedningen duktigt tar fram folk som tillhör alla kategorier, går de gamla pamparna upp och nominerar någon annan gammal som de sedan röstar igenom. Vad säger man liksom? Demokratins dilemma. Idrotten har ju gått runt detta dilemma genom att ha kvotering på kvinnor och unga. Nästa steg är förmodligen att kvotera in folk med annan bakgrund än svensk. Man kan tycka att kvotering är dåligt men det är, tyvärr, det enda sättet att ens få chansen att vara med. Förhoppningsvis kan man vidga folks vyer lite om de får komma in och visa att man faktiskt kan och är kompetent. Och jag kan bli så trött på när folk inte ser möjligheterna med förändring utan bara hinder. Då kan man ju fråga oss hur långt vi kommit med jämställdhet, jämlikhet och allt annat man kan stå och tala sig varm i talar stolen för att i nästa sekund skräckslaget skrika att minst 40 % kvinnor i styrelsen inte alls representerar medlemmarna.......

Jag måste ju vara så sjukt dålig vad gäller teknik eller vad som helst. Här har man suttit och skrivit en massa inlägg i godan ro, men så visar det sig att de inte publicerats. Vad säger man liksom? Mitt tekniska jag är vad det aldrig har varit.

Snart har jag läst tre hela terminer på högskolan. Tre terminer... ett och ett halvt år. Nu börjar nedförsbacken eller vad man ska säga. Läskigt värre. Snart kommer man liksom stå där och ska in i arbetslivet. Det som jag nu producerar på en vecka ska jag producera på en dag. Men jag är ju som en kamelont, anpassar mig efter omgivningen så bra att ingen märker av mig. Tyst klättrar jag på väggarna och iaktar allt i min omgivning, med en blick lik en falks och en hörsel likt en hunds. Ojojoj. Inte illa, inte illa. Och bättre kan det ju bara bli.

Weelll... Jag ska inte tråka ut er med allt för långa utmålanden om mig själv eller mina tankar eller vad som helst som jag tänker på. Istället ska jag låta er njuta av stunden. Stunden av att jag äntligen är tillbaka efter lite tystnad på sådär en månad eller nåt. Vad gör jag inte för er(dig?) kära läsare :)

Jag har blivit kär i en ny stadsdel i Stockholm. Förut kunde jag i timtal prata mig lyrisk om Södermalm. Om dess vackra hus och omvälvande historia. Men nu har jag hittat något som jag verkligen känner är lika hett, hippt och inne som Söder och som jag verkligen kan tänka mig bo på en vacker dag: Vasastan.

Asså den som inte vandrat kring de vackra husen eller tagit en kaffe på något av de många caféerna, den har inte sett Stockholm på riktigt. Här ser vi småbarn vandra runt i Wayfarers och chinosar. Nästan alla tuggar på surdegsbröd och knappar på sin iPad. Vad mer kan begäras liksom. Ingenting. I löööv it!

Men jag ska inte tråka ut er med tjafs om en enkel stadsdel i Stockholm. Därmed lämnar jag er för denna gång och hoppas att ni alla har det bra ute i vår(sommar??)värmen :)