En lärorik helg
Jag är precis hemkommen från Uppsala efter att ha varit på Riksidrottsmötet. Det var riktigt intressant faktiskt, att träffa alla människor som på ett eller annat sätt har makten inom idrotten och som är idrottens högst beslutande organ. Helgen har bjudit på massor med spännande diskussioner om allt från jämställdhet och jämlikhet till rösträtt och demokrati. Intressant intressant.
I alla fall. Jag är ju experten på att klaga, så istället för att säga alla trevliga saker jag var med om och alla snälla människor jag lärde känna, så ska jag säga en sak jag störde mig på. Jag kan bli så sjukt trött på hur konservativ idrotten kan vara och trög den är. Så fort någon kommer med ett litet förslag om förändring börjar alla ropa att det går emot idrottens värdegrund och att det skule förändra idrotten så mycket att allt det där som idrotten står för skulle försvinna. Man är liksom inte villig att anpassa sig efter hur det är idag utan ska leva kvar på den tiden när idrotten uppstod som folkrörelse. Suck.
Till exempel de som var där var övervägande gamla, svenska män. Inget fel att vara det, men om ALLA som sitter i allla styrelser i är så tycker jag att det är fel. För det blir så himla enkelspårigt och lite "alla-vet-hur-det-ska-vara-och-det-kan-vi-inte-ändra-på"mentalitet. Som jag för övrigt kan kräkas på. Så alla sitter där på styrelsemötet och bara tycker precis likadant. Sen kommer en kvinna, ungdom eller invandrare och ser på saken från ett annat håll och vips är någon där och skriker att detta är emot föreningsdemokratin eller liknande. Nu har det naturligtvis blivit bättre. Nästan alla har skrivit in i stadgarna och i sina visioner att ett antal av styrelseledamöterna ska vara kvinnor, unga, ha annan bakgrund än svensk och så vidare, men fortfarande. Det är dags att göra det till verklighet också.
För även fast det står där och valberedningen duktigt tar fram folk som tillhör alla kategorier, går de gamla pamparna upp och nominerar någon annan gammal som de sedan röstar igenom. Vad säger man liksom? Demokratins dilemma. Idrotten har ju gått runt detta dilemma genom att ha kvotering på kvinnor och unga. Nästa steg är förmodligen att kvotera in folk med annan bakgrund än svensk. Man kan tycka att kvotering är dåligt men det är, tyvärr, det enda sättet att ens få chansen att vara med. Förhoppningsvis kan man vidga folks vyer lite om de får komma in och visa att man faktiskt kan och är kompetent. Och jag kan bli så trött på när folk inte ser möjligheterna med förändring utan bara hinder. Då kan man ju fråga oss hur långt vi kommit med jämställdhet, jämlikhet och allt annat man kan stå och tala sig varm i talar stolen för att i nästa sekund skräckslaget skrika att minst 40 % kvinnor i styrelsen inte alls representerar medlemmarna.......
I alla fall. Jag är ju experten på att klaga, så istället för att säga alla trevliga saker jag var med om och alla snälla människor jag lärde känna, så ska jag säga en sak jag störde mig på. Jag kan bli så sjukt trött på hur konservativ idrotten kan vara och trög den är. Så fort någon kommer med ett litet förslag om förändring börjar alla ropa att det går emot idrottens värdegrund och att det skule förändra idrotten så mycket att allt det där som idrotten står för skulle försvinna. Man är liksom inte villig att anpassa sig efter hur det är idag utan ska leva kvar på den tiden när idrotten uppstod som folkrörelse. Suck.
Till exempel de som var där var övervägande gamla, svenska män. Inget fel att vara det, men om ALLA som sitter i allla styrelser i är så tycker jag att det är fel. För det blir så himla enkelspårigt och lite "alla-vet-hur-det-ska-vara-och-det-kan-vi-inte-ändra-på"mentalitet. Som jag för övrigt kan kräkas på. Så alla sitter där på styrelsemötet och bara tycker precis likadant. Sen kommer en kvinna, ungdom eller invandrare och ser på saken från ett annat håll och vips är någon där och skriker att detta är emot föreningsdemokratin eller liknande. Nu har det naturligtvis blivit bättre. Nästan alla har skrivit in i stadgarna och i sina visioner att ett antal av styrelseledamöterna ska vara kvinnor, unga, ha annan bakgrund än svensk och så vidare, men fortfarande. Det är dags att göra det till verklighet också.
För även fast det står där och valberedningen duktigt tar fram folk som tillhör alla kategorier, går de gamla pamparna upp och nominerar någon annan gammal som de sedan röstar igenom. Vad säger man liksom? Demokratins dilemma. Idrotten har ju gått runt detta dilemma genom att ha kvotering på kvinnor och unga. Nästa steg är förmodligen att kvotera in folk med annan bakgrund än svensk. Man kan tycka att kvotering är dåligt men det är, tyvärr, det enda sättet att ens få chansen att vara med. Förhoppningsvis kan man vidga folks vyer lite om de får komma in och visa att man faktiskt kan och är kompetent. Och jag kan bli så trött på när folk inte ser möjligheterna med förändring utan bara hinder. Då kan man ju fråga oss hur långt vi kommit med jämställdhet, jämlikhet och allt annat man kan stå och tala sig varm i talar stolen för att i nästa sekund skräckslaget skrika att minst 40 % kvinnor i styrelsen inte alls representerar medlemmarna.......
Kommentarer
Trackback
