Freja Andersson

Jag blir så trött på att det är så många som inte går på fotboll för att titta på fotboll utan för att slåss och vara allmänt jobbiga. Vad får man ut av att förstöra för så många andra, egentligen. För mig finns det ingen förståelse för människor som gillar att slåss utan organiserad form (att slåss organiserat kallas boxning och annat liknande). Igår blev jag jättebesviken över det som hände på stockholmsderbyt mellan AIK och Hammarby. Jag kan hålla med om att domaren dömde en felaktig straff men bara för det betyder det inte att man har rätten att bete sig som ett svin. Tänk om alla skulle bete så varje gång de inte fick som de ville (vilket många i och för sig gör), det är inte hållbart någonstans. Många menar ju att det är klubbarnas ansvar att få bort bråkstakarna och huliganerna från läktarna, men jag vet inte om jag håller med. Eftersom problemet blir större och större i Sverige och det finns många typ organiserade ligor som anordnar träffar där man slåss osv borde kanske regeringen samarbeta med klubbarna och komma fram till en åtgärdsplan på hur man ska få bort våldet från läktarna. Jag tror att man gjorde så i Englnad, där de hade enorma huliganproblem och lyckades ganska bra. Kanske en idé för Sverige att ta efter...

Nej, det är dags att fylla bloggen med annat än massa blaj om OS och idrott. Det har blivit lite för mycket av den varan på sista tiden tror jag (inte för att det någonsin kan bli för mycket sport, men ni fattar vad jag menar). Idag ska vi alltså disskutera något riktigt djupt... Jag vet inte vad jag ska kalla det för riktigt men jag har ett litet resonemang kring det.

Okej, det kommer kanske handla lite mer om idrott ändå, men på ett annat sätt än tidigare. Sedan jag började på gymnasiet har idrott blivit jätteviktigt för mig, det var självkart viktigt redan innan, men inte på samma sätt. Nu kretsar det mesta runt idrott för mig och jag nästan bryr mig ännu mer bara för att det är så många som verkligen har 0 intresse. På min gamla skola fanns det ett större intresse av idrott och det var många som var fysiskt aktiva, idrott var liksom en del av vardagen. Om det var ett stort idrottsevenemang disskuterades det som hänt varje dag. Så är det inte nu. Inget fel med det, men i och med ointresset har mitt intresse ökat med 100%. Jag tror att det är så vad det än handlar om, ofta hör man ju folk som kommer från ett land med annan religös bakgrund än protestanisk säga att när de kom till Sverige blev religionen mycket viktigare för dem jämfört med hur det var i deras gamla hemland. Det är precis som om man kommer till ett ställe där det som alltid varit en naturlig del av vardagen ses som något annorlunda blir det oerhört vitkigt för en. Jag tror att det är något som vi alla har, för att bevisa att det faktiskt är lika normalt som det som är en del av vardagen på det nya stället. Eller jag vet inte... men kanske, eller så är det bara jag.

Jaha, så lider OS mot sitt slut. Min skola har verkligen prickat in skolstarten perfekt eftersom skolan börjar när OS är slut :) En annan sak som också är glädjande är att vi ska ha Globala Spelen på skolan, vilket innebär att min och Jennys idé om OS i skolan gick igenom. Det är najs. Visserligen inte hela vägen så vi fick det som ett projekt, men vi fick en dag och det räcker bra för mig. Jag är så lycklig över att min röst fakiskt blev hörd och kunde höjas över en bojkott av OS!

Mer lycka idag också när Jörgen Persson vann kvartsfinalen i pingisen. Det är riktigt duktigt. Jag flög av lycka (och det gjorde säkert fler än mig). Han är vårt hopp nu i det här OS:et som gått riktigt illa jämfört med t.ex. förra OS i Aten där det gick oerhört bra! Tur att det då finns andra än svenskarna som presterar på hög nivå. Vad säger vi inte om Michael Phelps eller Usain Bolt. Speciellt Bolt som ser ut som om han inte ens tar i när han springer. Helt otroligt, jag är sjukt impad av alla idrottare som överhuvudtaget tar sig till OS men speciellt över prestationer av människor som Phelps och Bolt, men även av de som gör en jättegrej ingen trodde de skulle göra. Som Jörgen Persson!

 

Yey!! Nu har OS börjat på riktigt, ända sen invigningen har vår tv varit på konstant (OBS! inget skämt eller överdrift) och jag har tittat på alla möjliga sporter. Trots att mitt intresse för t.ex. lerduveskytte är ganska svalt, har jag under OS följt det med spänning (eller åtminstone när svenskan Nathalie Larsson var i final). Sen har jag också förundrats över vår allas Micheal Phelps och hans prestationer. Det är idrott när den är som bäst. Aja, mitt förra inlägg om OS var ganska vrickat efter att ha läst igenom det igen. Jag hade nog inte alla hästar i stallet när jag skrev den.

Whatever. Det som är synd med OS, som står för gemenskap, fred och massa annat bra som alla gillar, är att det nästan alltid bryter ut någon form av konflikt under spelen. I år var det ju Georgien och Ryssland, men det har nästan varit samma mönster varje år. Jag tycker att det är så fruktansvärt, det som händer i Georgien. Är visserligen inte jätteinsatt i allt som har hänt (måste nog erkänna att jag läst sporten först), men av det jag uppfattat blir jag bara sur. Det är ju flera länder som blandat sig i konflikten, men det är ju knappast för att de vill att det ska bli fred för att de sympatiserar med folket, utan snarare för att Georgien har stora gas och oljetillgångar. Åhhh, jag blir verkligen förbannad över att sympatin i världen försvinner mer och mer. Då är det bra att OS finns och vi får se en georgisk och en ryss omfamna varandra på prispallen för att visa att idrotten övervinner allt :) (ojojoj, lite klyschigt men skitsamma).

En sista sak innan detta inlägg är slut, som är ganska skrattretande och lite pinsamt. Idag läste jag gamla arbeten som jag skrev när jag gick i åttan. Den första handlade om de olika ideologierna och den var bra tills jag kom till slutsatserna. Där skrev jag bara dåliga saker med konservatismen och liberalismen och bara bra saker med socialismen. Crap, tur att jag utvecklats och blivit lite mer ifrågasättande och objektiv. Det andra arbetet handlade om Stalin (eftersom jag var övertygad kommunist i ca tre dagar innan jag jobbat om Stalin ville jag ju jobba om en kommunist). Hela arbetet igenom är fantastiskt faktiskt och det framgår att Sovjet och kommunismen betedde sig precis som Tredje riket och nazismen. Det fanns 0 skillnader. Nu kommer vi till det pinsamma. I mitt slutord skriver jag att Stalin borde få en elouge för att han klarade av att styra hela Sovjet med järnhand. Man var verkligen puckad vid 14 års ålder...

Jag har funderat länge på ovanstående fråga. Vi jobbade i skolan förut med ett klass och etnicitetprojekt, men det känns fortfarande som om jag inte vet svaret på den frågan. Jag menar vi kan ju inte säga att en svensk har ett speciellt utseende, det vore ju fel i dessa dagar styrda av globaliseringen. Samma sak gäller väl beteende och personlighet, visst kan det vara typiskt svenskt att vara tystlåten, men det betyder inte att alla svenskar är så, eller att man är svensk bara för att man är så. Ska vi kanske enbart titta på om man har svenskt medborgarskap eller inte. Jag menar alla som är svenska medborgare måste ju ändå räknas som svenskar. Men det blir också motsägelsefullt på ett sätt. När jag gick i grundskolan, i nian, så hade vi ett gäng svenskar som hatade Sverige. De hade alla föräldrar från mellanöstern, men om jag fattade allt rätt så var de svenskar och hade svenskt medborgarskap. Det enda land de någonsin bott i var Sverige, men de sympatiserade ändå mer med irakier, iranier mm än med sina landsmän, svenskarna, som de skydde som pesten. Är man verkligen svensk, om man inte känner sig som svensk, även fast man har svenskt medborgarskap? Det tycker inte jag i alla fall. Jag menar USA t.ex. där räcker det ju med att man är född i landet så är man amerikansk medborgare och mamma berättade om en på mitt dagis vars föräldrar jobbat i USA ett år och fött honom där, så han hade blivit amerikansk medborgare också, trots att han hade 0 med USA att göra.

Så det slutgiltiga svaret på min fråga torde vara; man är svensk om man känner sig svensk. Om man känner att Sverige är ens hem och att man sympatiserar med svenskar, jag då är man svensk. Personligen kan jag känna att även om jag flyttade till t.ex. USA, fick amerikanskt medborgarskap, gifte mig med en amerikan, levde "american dream", bara snackade engelska, bodde majoriteten av mitt liv i USA osv osv osv, skulle jag fortfarande känna mig som en svensk. Jag skulle säkert integreras i det amerikanska samhället, men innerst inne tror jag att jag alltid skulle se mig som en svensk. Om någon skulle fråga mig skulle jag nog svara att jag var en svensk bosatt i USA.

Etnicitet och sådant shit är jobbigt, orka ens engagera sig egentligen och bara se alla som människor. Men eftersom alla bryr sig så fruktansvärt mycket, inte minst de som säger att de inte bryr sig (de bryr sig och tjatar om det mest av alla), så antar jag väl att jag måste skriva ett inlägg om det, även om det är minst sagt obegripligt. Men egentligen har jag aldrig lagt några tankar kring etnicitet förrän vi tog upp det i skolan och skulle göra en undersökning kring det. Det var en intressant undersökning, men det känns som om jag verkligen bryr mig om någon kommer från ett annat land nu, det gjorde jag inte förut då tänkte jag inte ens på det. Aja så är det, om det är bra eller dåligt vet jag inte.