Att misslyckas är att inte prova en gång till
En sak som upprör mig ganska mycket i dagens Sverige är den skolpolitik som kommer att föras hädanefter. Nytt fokus på skolan är ordning och reda. När jag läser om hur man vill att skolan ska se ut låter det inte mer än som en tillbakaflytt till tidigt 1900-tal.
Fokus ligger på fakta och det som står i boken. Kunskapsmätningar ska göras titt som tätt genom prov. Därigenom får man reda på hur duktigt barnet är. Ingen hänsyn tas till individen överhuvudtaget. Som att man till exempel ser över en individs mognad. Vissa som är 7 år kan mentalt vara 4 år medan någon annan 7 åring mentalt kan vara som en 10 åring. Viss skillnad där. Sedan ska dessa två bedömas på samma nivå. För att någon forskare kommit fram till att 7-åringar "normalt sett" ska kunna. Snacka om tidig utslagning. I 7-års ålder får man en stämpel som sedan följer med en hela vägen. Som inte har något med intelligens att göra utan bara med mognad. Och vad säger man sedan till det så kallade smarta barnet som upplever det som att han eller hon stannar i sin utveckling när de andra kommer i kapp? Nej ojdå. Hade inte tänkt på det. Alla barn utvecklas på sin nivå. Det finns ingen mening att försöka få dem att exempelvis läsa eller gå innan de är redo för det. När de är redo kommer det av sig självt. Individanpassa skolan istället. Bemöt varje elev precis där de befinner sig. Alla kan göra samma uppgift men beroende på hur långt man kommit i sin utveckling så alla stimuleras.
En annan sak jag också stör mig på är att man typ bestämt vilket som är bäst sätt att lära sig på. Det är också individuellt. Víssa lär sig genom att höra, andra genom att se och en tredje part genom att känna. Detta förenklat. Tänk då att majoriteten av undervisningen är en lärare som mässar framme vid katedern. Elverna lyssnar och antecknar. Sedan är det prov. Gissa vilka som kommer lyckas bäst? Men så klart här handlar det väl också om normer...
Jag blir så irriterad. Skolan ska inte vara en instans där man indoktrinerar eleverna till en viss typ av människor. Där man lär sig att det är bra att vara tyst och ta emot och fel att prata och ifrågasätta. Där rädslan för att misslyckas är större än viljan att lyckas. Är det verkligen ett sådant klimat vi vill skapa i skolan? Det vill i alla fall inte jag. Skolan ska vara ett instrument för eleven att skapa sig en egen världsbild och uppfattning. Lärarna och det som de får lära sig på lektionerna ska vara verktyg men ansvaret att faktiskt göra något av de verktygen ligger hos eleven själv. Sätter man den tilltron till eleven att han eller hon faktiskt kan samt möter henne/honom på den plats den själv befinner sig så tror jag inte vi kommer ha problem med elever som inte vill lära sig. Till det kommer också att man ska skapa en miljö där eleven trivs. Där eleven inte är rädd för att misslyckas utan får försöka tills han eller hon lyckas. Resultatet är inte det väsentliga utan prestationen, lärandet. Genom det kommer också resultat. Kanske inte när barnen är 7 år men definitivt längre fram. Det stimulerar och väcker en lärandelust, en lust att själv ta reda på saker. Personlig utveckling är minst lika viktig som kunskapsutveckling. Att se bortom alla de normer som finns är en nödvändighet. Vi måste bemöta alla som individer. Låta alla utvecklas och lära sig på sitt sätt. Annars är det direkt kunskaps- och utvecklingshämmande.
Tror i alla fall jag.
