Freja Andersson

Äntligen börjar vintern ge med sig mer och mer. Gröngult fjolårsgräs sticker fram mellan de stengråsnöklumparna och ger mig en bubblande, lycklig känsla i hela bröstet. Stora, breda leenden smyger sig fram på mina läppar allt som oftast. Speciellt när jag tittar ut genom fönstret och inte ser annat än strålande sol och droppande hustak. Vårlukter genomsyrar luften. Den där fräscha, friska doften av blöt mark blandar sig med en äcklig bajslukt från allt som förmultnar och bryts ner. Men vad gör det? För mig är båda dessa dofter förknippat med vår.

Människor börjar våga ta sig utanför husen. Öppnar upp halsdukar och jackor. Tar av mössan och skrattar av glädje. Blommar ut i solen och växer minst tre centimeter. Solen och våren visar upp en sida av svenskarna som ingen egentligen pratar om. Men visst möts man av leenden på bussen eller ett uppmuntrande ögonkast när man går förbi någon på gatan. Vi blir lite mer "sydeuropeiska". Luften fylls av sorl och skratt. Bänkarna fylls av sollapande arbetare på lunchrast. De innan så öde gatorna är med ens fulla med människor.

Jag är övertygad om att jag också skulle kunna beskriva våren i smaker och känsel. Den underbara smaken av en kopp nybryggt kaffe i vårsolen. Eller den första glassen, köpt i någon kiosk. Egentligen är det några grader för kallt för att njuta av glassen fullt ut men solen lurar de flesta värmetörstande svenskar. Att dra med fingertopparna över en stenvägg och känna hur den värmts upp av solen. Eller att känna fast, torr mark under fötterna. Känna hur gruskornen riktigt trycker mot skosulorna. Kunna gå på vägarna utan att halka.

Ja våren ter sig på många olika sätt. Och även om den än så länge inte står i full blom är det mer än tillräckligt för att få mig att fullkomligt skina av lycka.